Fyra yngre män i en båt, del 5 (sista delen)

Om solen sken på himlen den där söndagsmorgonen i Karlsborg kommer jag inte längre ihåg men jag är övertygad om att vi hade en stor sol i våra sinnen. Det var, och är inte ofta man vinner en massa pengar på tipset men det var vad vi helt otroligt nog hade gjort kvällen innan. Vi kände oss som miljonärer och snacket gick antagligen mest om vad vi skulle kunna göra med alla pengarna. Högt upp på listad stod en bättre lunch och ett par goda och välförtjänta öl.

Vi läste sjökortet och misstänkte att Töreboda var den närmaste orten som skulle kunna erbjuda en 13-rättslunch. Vi visste inget om Törebodas utbud av näringsställen en söndag men vi hoppades och trodde att det skulle finnas något som höll öppet. Vad som helst utom en korvkiosk skulle duga. Resan till Töreboda från Karlsborg gick genom ett stilla vidsträckt sjösystem där vi kunde trycka gasen i botten och njuta av färden. Förutom en slussning i Tåtorp var det inga hinder på vägen och efter någon timme i kanalen efter Tåtorp kom vi fram.

Var hittar man en restaurang med rättigheter i Töreboda en söndag? Tja man kan väl säga att utbudet i mitten av 80-talet inte var så stort att det utgjorde ett problem. Det visade sig att det enbart fanns ett öppet lunchställe: Tempos lunchmatsal! Som befarat fann vi att det var bricklunch med typ dagens kött eller fisk och en salladsbuffé som erbjöds i sällskap av åtminstone en pensionärsförening på söndagsutflykt. Det var ju inte riktigt det vi hade tänkt oss såsom nyblivna nyrika unga män i en liten båt. Vi hade spetsat in oss på en god och stor köttbit med alla tillbehör, i stor mängd. Besvikna såg vi oss om och såg att det skymtade några vita linnedukar bakom en skjutvägg. Vi frågade en lite äldre kvinna i personalen om vi kunde få sitta där? Hon upplyste oss lite kort att där serverades det enbart a la carte. Vi sade att det var precis vad vi var ute efter, gärna med en riktig öl till om det gick bara. Efter en mönstrande blick nedifrån och upp, och tillbaka, befanns vi tydligen vara i sådant skick och tillstånd att vi beviljades tillträde till den fina delen av Temporestaurangen.

Ett par öl och en bättre Tempolunch senare stegade vi åter ut på torget. Nästa problem att lösa var att vår båt sedan någon dag var oerhört torrlagd. Allt var slut. All öl och whisky hade gått åt. Nu tror du kanske att vi drack hela tiden och därmed utgjorde en fara för den allmänna sjöfarten och oss själva. Så var det inte. Vi tyckte dock det var gott att ta en öl på kvällen när vi lagt till för kvällen, och kanske en på eftermiddagen om solen sken och kanske en till om den inte sken men bara för dem som inte var upptagna med att navigera eller framföra vårt fartyg. Alltså inga tendenser till vare sig sjöfylleri eller beroende. Systembolaget var inte att tänka på i och med att det var söndag, och dessutom fanns det tydligen ändå inget systembolag i Töreboda: Av en förstående och rådig Törebodabo fick vi så tipset att gå till en matbutik som var också var utlämningsställe för systembolaget. Där kunde vi höra om det fanns någon beställning som var outhämtad. Och ännu en gång hade vi tur på vår tur. Utlämningsstället hade en kasse med öl som vi fick köpa. Dagen var räddad!

Mätta och på alla sätt belåtna kastade vi loss och styrde kosan västerut mot Sjötorp vid Vänerns östra strand. Resan gick väl genom kanalen men vi hade för länge sedan tröttnat på att tuffa fram i låg fart och ville bara få ett slut på det hela. Slussandet hade närmast blivit en tjatig plåga som tog oerhört och onödigt lång tid varje gång, och tid var något vi nu hade ont om. Så småningom nådde vi Sjötorp. Där mönstrade ”S” och ”R” av. De hade ringt sina chefer och frågat om de kunde få ledigt ytterligare en dag så att vi kunde ta oss och båten till Hönö men det hade inte uppskattats och de var nu tvungna att ta sig hem i stället för att följa med ”E” och mig ytterligare en bit.

Då vi bara var två ombord och ännu hade de största slussarna kvar att passera, de i Trollhättan, bestämde vi att det enda raka var att styra kosan till Mariestad, lägga båten i gästhamnen till påföljande helg och i stället ta oss hem och jobba vi med.

Påföljande lördag var vi tillbaka i Mariestad alla fyra och tidigt på morgonen kastade vi loss för att ta oss genom Vänern, ned till Vänersborg och Trollhättan med de respektingivande slussarna och sedan fortsätta genom Göta älv, Göteborgs hamn, Rivöfjorden och till sist, och äntligen anlöpa vår hemmahamn på Hönö.

Vi lämnade Mariestad tidigt på morgonen på en spegelblank Vänern men möttes snart av tät dimma. För er som inte har färdats med båt på Sveriges största sjö kommer det kanske som en överraskning att den bitvis är väldigt grund, framför allt längs med den långsträckta sandreveln som sträcker sig västerut, åtminstone halvvägs över mot andra sidan sjön. Det kom som en överraskning för oss med. Efter att vi lyckats ta oss igenom dimman som bitvis var så tät att vi knappt såg fören på vår båt, typ tre meter framför oss, öppnade sig en klarblå himmel och en helt stilla sjö bredde ut sig så långt ögat nådde. Sandreveln var inte bara lång utan också väldigt grund och vi vågade inte chansa på att korsa den trots att vår båt inte stack mer än ca 70 cm. Vi hade haft nog med problem och då sjön var helt stilla, solen sken och vi kunde hålla hög fart körde vi helt enkelt runt den.

Framåt lunchtid kom vi fram till Trollhättan och de enorma slussarna. Här slussade vi nedåt d.v.s. slussen var fylld när vi körde in i den och sedan när vattnet släpptes ut sjönk vattenytan och båten med den ned tills dess vi var i plan med vattnet i nästa sluss. Slussarna i Trollhättan är också ett välbesökt utflyktsmål då det är tämligen spektakulärt med allt vatten som skummande forsar ut med stor kraft när dammluckorna öppnas, och så även denna dag. På slusskanten stod ett par busslaster med utländska bussresenärer och bevittnade slussöppningarna och oss i vår lilla båt. Den såg väl närmast ut som ett nötskal i de enorma slussarna. De var så höga att vi faktiskt var lite oroliga för att längden på våra tampar inte skulle räcka till, men de gjorde de som tur var. Trollhätteslussarna var de sista på vår resa och när vi var färdiga hade vi passerat 58 stycken. Därför var det kanske inte att undra på att vi var glada och uppspelta när vi var klara med den sista. R och S hade skött tamparna på land och det var nu ett stycke för dem att ta sig från slusskanten ned till vår position längst ut på en pir där de kunde komma ombord. S kom ombord först. Jag hade backat upp aktern mot stenpiren så att jag låg mindre än en meter ifrån. R kom springande på piren och hade för avsikt att hoppa från piren till vårt akterdäck då vi inte hade lagt till vid piren. Just när han är på väg att hoppa fick jag en ingivelse och gör fullt gaspådrag varvid aktern borrar ned sig ett par sekunder innan propellern får fart på båten. R hoppar alltså ut från piren samtidigt som jag drar på för fullt och inför ett hundratal åskådare på slusskanten landar R på akterdäck ståendes ungefär som han gjorde det där 10 gånger om dagen. Till applåder och jubel från publiken drar vi därifrån i högsta fart. Vi skrattade länge åt det där. Det kunde förstås ha gått illa men just då tänkte vi, d.v.s. jag, inte på det. Dessutom hade vi ju vunnit en massa pengar och nya kläder till R hade inte varit något problem. Typ så.

Bildresultat för trollhätte slussar   Bildresultat för trollhätte slussar

Färden i Göta älv blev en transportsträcka ned till Göteborgs hamn. Där märkte vi att det hade blåst upp igen och det gick ganska kraftig sjö redan inne i den stora hamnen. Det tar en bra stund att ta sig igenom hamnen, den är större än man tror när man sitter i en liten båt. Nu var det bara för oss att ta oss ut i inloppet, förbi oljehamnarna och fästningen, korsa Rivöfjorden, vika av åt styrbord, passera Fotö och ta oss in till båtplatsen på Hönö.

Sjön blev grövre och grövre ju längre ut vi kom och till råga på allt började bensinen sina i tanken. Vi trodde kanske att vi skulle ha tillräckligt för att ta oss ända fram men det var dumt att riskera soppatorsk på Rivöfjorden. Vi såg framför oss hur vi gupppade mitt i farleden i hög sjö med Stenabåtar, last och oljefartyg runtomkring och sjöräddningen som kom för att plocka upp oss. Nej, bättre att ta det säkra före det osäkra och vi styrde därför mot Saltholmen där det skulle finnas en marina med bensinstation. Det gjorde det också men den var stängd då det bara försäsong och klockan var sen eftermiddag. Inget att göra det var bara att börja bengå till närmaste bensinstation med tiolitersdunken. Ett par turer till macken blev det och sedan bedömde vi att vi hade nog med bensin för den sista sträckan.

Vi gav oss ut igen och möttes av stark vind, regn och riktigt hög, men mest gammal sjö. Vi var på vippen att vända om men vi var ju så nära! Vi bestämde oss för att köra ändå. Hur illa kunde det gå?!

Sagt och gjort! Upp med kapellet så att vi inte skulle få in en massa vatten i båten. Då vindrutetorkarna knappt orkade flytta sig från sida till sida öppnade jag en lucka i kapellet så att jag kunde köra ståendes med huvudet i friska luften.

Sjön blev grövre och grövre och till slut så grov att jag enbart kunde se land och navigera när båten befann sig på vågtopparna. När vi var nere i dalarna såg vi bara väggar av stålgrått vatten omkring oss och en grå himmel, inget av land eller sjömärken. Turligt nog var det mest gammal sjö med stora dyningar snarare än höga vågor så det gick relativt bra. Så småningom kom vi in i lä bakom norra skärgården och det hela lugnade ned sig så att vi lätt kunde navigera oss fram till vår båtplats.

Äntligen framme. Blöta, trötta och på ostadiga sjöben packade vi ur båten och tog oss hemåt, var och en till sitt. Vi var rätt så nöjda med att ha tagit oss från marinan i södra Stockholm genom hela kanalen med sina 58 slussar och akvedukter, korsat Vättern och Vänern för att till sist ta oss till Hönö. Vi hade varit med om mycket på dessa få dagar, motorproblem, förseningar och tispsvinst. Det hade blivit mycket skratt och även en del hårda ord vid ett par av slussarna. Vi hade varit ordentligt adrenalinstinna vid mer än ett tillfälle och sammantaget blev den tänkta lugna transportresan ett riktigt äventyr.

Vi behöll båten några år, kanske 6 eller 7 år. Vi målade om skrovet till vitt och döpte henne till Rose efter våra initialer (R, S, E och mitt som var O). De följande åren hade vi mycket kul med den lilla båten. Vi tillbringade många semesterveckor i den och besökte alla vattenhål och naturhamnar längs den Bohuslänska kusten. Vi åkte mycket vattenskidor, firade midsommar, hade många gäster och mycket roligt. En hel del incidenter inträffade också, som med åren blev till roliga minnen även om de inte alltid var så roliga eller trevliga när de hände. Vem vet, kanske återvänder jag till dem vid ett senare tillfälle.

Annonser
Publicerat i Om allt annat | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Om fyra yngre män i en båt, del 4

Lördag morgon. Vi var sedan länge klara när slussvakten öppnade portarna till den första slussen för oss. Vi hade en lång resa och lång dag framför oss. Det var en hel del slussar att passera på vägen men vi hade lärt oss alla tricks i boken dagen innan och nu var det inte det minsta spännande längre, tvärt om. Resan gick från Berg via Borensberg, sjön Boren och trots att sträckan inte är mer än ca 40 km (drygt 20 sjömil) tog det oss hela dagen till fram till eftermiddagen att komma fram till Motala. Slussningen tar sin tid då de öppnas på bestämda tider, alternativt när vakten tycker det är värt att öppna, det tar ett tag att ta in båtarna och få alla tampar på plats innan slussen kan fyllas eller tömmas på vatten beroende om man skall lyftas upp eller ned.

Att färdas i fritidsbåt genom Göta kanal kan vara en fantastisk upplevelse om man har gott om tid, vädret är bra och alla ombord tillika övriga båtars resenärer, är utrustade med ett oändligt tålamod. Det är mycket vackert vid kanalen men också påfrestande på kamratskap och relationer. Nu hade vi turen att färdas precis i början av säsongen och det var därför få andra båtar i kanalen så det var absolut ingen trängsel men jag kan tänka mig att det ser annorlunda ut med den saken under högsäsong. Slussningen tar som sagt lång tid och efter att ha tagit sig genom några slussar ligger det ingen större spänning eller tjusning kvar i det momentet. När vattnet släpps på i en sluss blir det lätt att båtarna trycks mot varandra och det gäller att hålla ifrån både slussväggen och de andra båtarna samtidigt som tamparna som löper upp mot slusskanten skall hållas sträckta och bidra till att hålla båten på plats. Är det få båtar i slussen och, eller det inte kommer någon stor och tung båt, d.v.s. om man har turen att vara i det närmaste ensam är det lätt. Är det många båtar och kanske någon ganska stor som kräver lite mer mankraft kan det vara ett styvt jobb. Likaså om alla inblandade inte är någorlunda koncentrerade eller rent av är nybörjare. Vi delade ut en del hårda ord och svordomar oss emellan och vi hörde många gånger detsamma från medtrafikanter på andra båtar så epitetet Skilsmässodiket är definitivt inte tagit ur luften.

Till slut hade vi i alla fall avverkat kanalens sträckning genom Östergötland och komna till Motala hade vi ungefär halva resan kvar avståndsmässigt räknat från utgångspunkten i marinan i Mälaren. Det kändes väldigt länge sedan vi var där och hämtade båten. I Motala hade vi lagt till vid en gästhamn för att förbereda oss, ta ut kurs och kompassriktning och inte minst samla kraft och mod inför resan över VÄTTERN, den största sjön i landet efter Vänern och en av de djupaste. Inte för att vi hade för avsikt att försöka ankra på vägen men det kändes ändå lite läskigt. Vi skulle korsa sjön på dess bredaste ställe och vårt mål var Karlsborg på den andra sidan. Avståndet är ca 30 km fågelvägen och det var i stort sett den sträckningen vi tänkte oss ta. Lite oroande var det dock att det hade börjat blåsa upp igen och sjön började bli ganska grov för vår lilla båt. På avstånd kunde vi ana vårt mål även om vi inte kunde se Karlsborg från där vi befann oss vid kajen.

PÅ eftermiddagen kastade vi loss och gav oss av med flytvästarna på och allt löst förpassat till skåp och lådor eller väl surrat. Som jag minns det kom vind och vågor in från sydväst och då vår kurs var i det närmaste rakt västlig träffade den oss på babords sida (vänster). När vi kom ut på öppet vatten uppskattade vi att våghöjden var cirka en meter och de kom in på oss med märkligt kort avstånd vilket gjorde att vi var tvungna att hålla låg fart. Att ta upp båten i planing var inte att tänka på, då hade den antagligen studsat sönder, och vi med den. Istället gällde det att anpassa hastigheten och kursen så att vågorna inte träffade oss långsides utan lite lagom snett framifrån. När vi tog vågorna rakt framifrån innebar det korta avståndet mellan vågorna att båten aldrig han resa sig upp ordentligt och vågorna slog därför in över stäven och stänkte ned oss tills vi var genomblöta. Vind- och vågriktningen innebar också att vi inte kunde hålla den tänkta västliga kursen utan fick gå mer söderut vilket medförde att när vi närmade oss och kom lite i lä av den västra landsidan fick lägga om kursen och ta oss upp nordväst den sista biten.

Färden hade tagit betydligt längre tid än vad vi hade trott och räknat med och vi anlände Karlsborg framåt tidig kväll. Trötta, vindbitna och blöta. Vi lade till vid den lilla gästhamnen, bytte om, pysslade lite och tog en kopp Neskaffe. Vi bestämde oss för att övernatta i Karlsborg då etappen som väntade oss därefter till stor del skulle gå över ett par stora sjöar och det var dessutom ett gott stycke till nästa hamn. VI ville heller inte färdas i mörker då vattnen var okända för oss. När sportradion började sin sändning på lördagskvällen berättade ”S” att han hade satt ihop ett litet system på stryktipset när han och R hade suttit på tåget för ett par dagar sedan och lämnat in hos något ombud vid station. Så nu satt vi och slölyssnade till radiosändningen, det fanns just inte mycket annat att göra. Det ena resultatet efter det andra lästes upp och till slut var raden komplett. ”S” satt helt tyst en stund, vilket i sig är mycket ovanligt, och drog sedan ljudligt in luft, ungefär som en lång inåtvänd suck. ”Fan, 13 rätt! Vi har tretton rätt på tipset!” Vi blev eld och lågor och började snart spekulera i hur mycket det kunde bli i utdelning . ”S” studerade raden och funderade men då den rätta raden mest bestod av ettor d.v.s. hemmavinster, och det vet ju var och en att en stryktipsrad med för många ettor, det är inte bra. ”Får vi 5-6 tusen är det nog bra, sade han”. Vår eufori försvann som luften ur en punkterad badboll och förbyttes i besvikelse. ”Typiskt, när vi för en gång skull har alla rätt så blir det skitutdelning” sade någon.

Det var med synbar besvikelse i stegen som ”S” gick upp till telefonkiosken en bit bort för att ringa till sin pappa. [För de yngre läsarnas kan jag berätta att det vid den här tiden knappt fanns något som kan jämföras med dagens mobiltelefoner. Därför hade Televerket, som hade monopol på landets telefonnät och alla andra telefonifaciliteter, placerat ut små kiosker med en telefon i här och var som man kunde gå in och ringa telefonsamtal i. Kreditkort var heller inget som var man hade i sin ägo vid denna tid så man fick betala med mynt (små pengar av metall) i valörer som inte längre finns t.ex. 10 och 25-öresmynt. Hör med någon riktigt gammal släkting som är född på 60- och 70-talen om de kanske har något sådant mynt liggande i någon gammal glasburk så får du se hur de ser ut.]  ”S” pappa hade en omvittnad bra känsla för tipsresultat och vinsternas storlek och tanken var att han nog skulle nog kunna ge oss ett vederhäftigt estimat över utdelningen på 13 rätt. ”S” kom snart tillbaka och sade att hans pappa hade bekräftat hans egna farhågor. ”Småpengar! De e la för typiskt!”

Vi deppade en stund och kom väl i allt elände så småningom fram till att vi ändå behövde äta lite mat. Båten var i stort sett tom på mat och dryck och vi begav oss upp mot samhället för att leta upp en pizzeria eller liknande. Ganska omgående fann vi att det inte bara var i gästhamnen det var fullständigt öde. Hela samhället verkade ha stängt igen – i alla fall i den del av Karlsborg vi befann oss i. Inte en människa eller bil syntes till. Det enda vi hittade efter att ha vandrat runt med våra allt mer hungrande och törstande magar var en korvkiosk en bit bort. Ja, det fick väl bli en korv med mos eller pommes och en Pucko eller nåt. På vägen dit passerade vi telefonkiosken igen och ”S” sade att han skulle ringa till Tipstjänst automatiska telefonsvarare där de läste upp den preliminära utdelningen. Vi hade precis fått vår mat och dricka när vi hörde ett högt och genomträngande tjut, så som man kan vänta sig att höra när någon gör ett bungy jump vid Niagarafallet eller så. Vi höll på att tappa det vi hade i händerna men insåg snart att det var ”S” som hade skrikit. Nu stod han utanför kiosken och vinkande med hela armarna åt oss. Han skrattade sitt ljudliga och speciella skratt och skrek till oss ”Vi har vunnit etthundratjugotvåtusen! Vi har vunnit etthundratjugotvåtusen!” Så småningom gick det upp också för oss att vi hade vunnit en jäkla massa pengar. Nu kunde vi betala av banklånet vi hade tagit för att finansiera båtköpet och ändå ha en bra slant kvar till en massa roligt och förstås till bensin och andra omkostnader. Förutom den relativt sparsmakade festmenyn bestående av korv, pommes och Pucko blev det inte så mycket mer firande då vi hade gått torrt på öl och annat man kan fira 13 rätt på stryktipset med.  Jag kommer inte ihåg, men jag kan föreställa mig att vi somnade med breda leenden i ansiktet den kvällen.

Publicerat i Om allt annat | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Om fyra yngre män i en båt, del 3

Fredag morgon i Oxelösund , i mitten av maj. Det blåser fortfarande friska vindar men det har mojnat under natten och vi bedömer att vi har goda möjligheter att ta oss till Mem och Göta kanals första sluss. Det stora kustbevakningsfartyget har lämnat kajen och kan de kan vi tänkte vi. Målet för dagen är att ta oss till Motala vid Vätterns östra sida.

Den första sträckan går nästan rakt väster ut och vi följer den stora farleden över relativt öppet vatten. Det går bra och vi är glada att åter vara till sjöss och på väg. Efterhand tar vi oss allt längre in i ett stort område med små öar, kobbar och skär norr om Arkösund och det blir allt mer svårnavigerat trots att vi är två som håller koll på sjökortet och vår position. Jag känner mig osäker på var vi befinner oss, kastar en blick på kompassen och noterar att vi håller en ostlig kurs fast vi borde ha en syd-sydvästlig. Vi inser att vi är på väg mot Riga! Jag slår av på motorn så att vi ligger helt still och frågar ”E” (tror jag det var) om han vet var vi är. Det vet han inte och ingen annan heller. Det var det här vi hade fruktat när vi studerade sjökortet kvällen innan då vi hade sett att sjökortet är fullständigt späckat med små prickar (inte sjömärken) som visar vara alla små kobbar och skär ligger och vi noterar att det stämmer med vad vi ser omkring oss. Problemet är att vi inte kan urskilja vår position på sjökortet då omgivningen flyter ihop till en gröt av av små öppna vattenytor och grå öar och kobbar.

Så hittar vi en mast långt borta på land bakom oss och sedan något ytterligare landmärke och med hjälp av dem letar vi oss fram till var vi är och kan ta ut en kurs mot farleden som vi hade lämnat för  länge sedan. På väg tillbaka körde vi förstås väldigt försiktigt och hade en man i fören som utkik för säkerhets skull. Vi insåg att vi haft en närmast osannolik tur som inte gått på grund så vilse som vi varit och med så mycket sten som låg i sjön. Därefter hade vi inga problem med att följa sjökortet och hålla koll på var vi var och så småningom hade vi letat oss fram till Mem och Göta kanals östra mynning. Det kändes väldigt skönt.

Vi lade till en bit nedanför den första slussen och gick för att betala för öppningen och färden. Därefter var det dags att lära sig hur man slussar. Ingen av oss hade en aning om hur det gick till i praktiken men vi gick upp på ena slusskanten och studerade noga hur besättningarna på ett par småbåtar gjorde när de slussade. Det såg inte så väldigt svårt ut men vi förstod att det var stora krafter i vattnet som forsade ut när slussportarna öppnades och fyllde slussen och lyfte upp båten. Det kändes bra att vi var fyra som kunde hjälpas åt med att hålla för- och aktertamparna sträckta och hålla båten ifrån slussväggen med båtshakarna.

Vi ska inte sticka under stol med att vi var både spända och nervösa vid den första slussningen men vi förstod principen och det hela gick lätt som en plätt. Om jag inte minns fel är det två slussar vid Mem innan man kommer fram till Söderköping och redan vid den andra kände vi att det inte var något att oroa sig för. Vi hade roligt åt en familj som slussat samtidigt som vi och där kommandon och svordomar hade ropats mellan mannen som uppenbart ansåg sig vara befälhavare ombord och hans hustru och tonårspojkar. Ropen hade ekat mellan slussväggarna då de som stod med tamparna inte gjorde riktigt som de skulle och de inte tyckte att kaptenens kommentarer var rättvisa. Det var den första slussen av 58 och vi undrade hur deras fortsatta resa skulle bli. Vi anade att Kanalens andranamn: Skilsmässodiket inte hade tillkommit utan orsak.

Äntligen var vi i kanalen och nu gällde det att dra på så mycket det gick så att vi skulle nå vårt mål för dagen som var Motala. Vi visste mycket väl att hastighetsbegränsningen i kanalen var max 5 knop och det visade sig snart att den var lägre än så på många ställen. Vi höll farten inom lagens råmärke när vi befann oss i bebyggda område men drog på ordentligt när vi tyckte att vi var ensamma. Det var så tidigt på säsongen att vi i stort sett var ensamma långa sträckor av kanalen. Vid ett ställe skulle vi passera under en liten bro och på stranden intill stod några ungdomar och vinkade till oss. Vi förstod att de ville att vi skull dra på lite. Det gjorde vi och bakom oss såg vi hur de flydde långt upp på land när våra stora svallvågor drog in mot stranden och blötte ned dem. De skrattade och vinkade åt oss och vi vinkade tillbaka när vi drog bort i full fart.

En av ”S” systrar med familj bodde vid den här tiden i Linköping och vi hade fått frågan om hennes barn kunde få åka med oss ett stycke på färden, vilket de självfallet fick.  Jag vill minnas att vi plockade upp pojkarna någonstans vid sjön Roxen på eftermiddagen och så skulle de få följa med i slussningen uppför slusstrappan vid Berg och sedan skulle vi fortsätta till Motala.

Bildresultat för Bergs slussar bild

(Bild: Slusstrappan vid Berg. Källa Mynewsdesk)

Det vi inte visste eller hade brytt oss om att ta reda på var när slussarna stängde. Det visade sig snart att det gjorde de redan kl 16. Det var ju lågsäsong! Det var ett streck i räkningen och vi fastande mitt i slussandet vid en damm efter slusstrappan. Jag vill minnas att det låg en liten båthamn där också. Inga böner hjälpte och de kallhamrade och oempatiska slussvakterna vägrade släppa igenom oss. Först nästa morgon skulle de öppna igen. Det blev inte en så lång båttur för pojkarna och vi fick spendera fredagseftermiddagen och -kvällen i vår lilla båt mitt ute i ingenting. Som tur var hade vi ännu gott om dryck och mat. Jag tror nog att vi ändå tyckte att det var ganska skönt att koppla av efter en händelserik dag till sjöss, genom slussar och kanaler. Vi behövde också kraftsamla inför nästa dags resa då vi bl.a. skulle korsa Vättern och ta oss genom sjösystem och kanaler till Vänern. Vi låg ordentligt efter i vårt schema och vi började inse att vi nog inte skulle hinna ta oss till Hönö på två dagar  I värsta fall fick vi lägga båten i någon hamn, åka hem,  jobba och sedan fortsätta helgen därpå,  men än var det inte kört. På kvällen studerade vi sjökorten och det enda vi hade respekt för var överfarten över Vättern. Det är en lång sträcka och vi misstänkte att sjön kunde vara grov på det öppna vattnet. Så lyssnade v på vårt nya favoritprogram på radion, Sjörapporten på P1, och somnade antagligen som stockar.

Publicerat i Om allt annat | Märkt , | Lämna en kommentar

Om fyra yngre män i en båt, del 2

Först en rättelse (Tack ”R”): Tidsåtgången vi hade beräknat för vår båtfärd från Slagsta marina till vår båtplats på Hönö hade vi kommit fram till med en, i vårt tycke fulländad logik. Vi hade helt enkelt kollat upp Göta Kanalbolagets tidtabell för deras fartyg mellan Göteborg och Stockholm vilken visade att de körde sträckan på 4 dagar. Med den informationen vid handen och att vi var säkra på att vi skulle kunna köra betydligt fortare än kanalbolagets gamla och stora fartyg samt att det inte skulle vara så många andra båtar i kanalen i början av maj, skulle vi klara resan på 3 eller 4 dagar, inte mer. Det vi inte hade brytt oss om att undersöka var att Kanalbolagets fartyg kör dygnet runt och att vår framfart skulle komma att begränsas av att slussarna stängde kl 16.00 för fritidsbåtar under försäsong. Resten kan du räkna ut själv, synd att inte vi gjorde det!

Nu till fortsättningen.

Vi hade alltså lämnat Slagsta marina tidigt på torsdagsmorgonen och lagt ut kursen mot Södertälje kanal. Mälaren var lugn och vi kunde dra på ordentligt. Vinden piskade våra ansikten och vi njöt av resan. Komna ungefär 10 sjömil på färden kastade jag en blick på den utan överdrift spartanska instrumentpanelen och såg att nålen på amperemätaren fladdrade kraftigt. Då vi inte hade en aning om vad orsaken kunde vara bestämde vi oss för att så fort som möjligt uppsöka någon slags fast mark för att undersöka orsaken. I vassen en bit bort såg vi ändan på en brygga sticka ut ur vegetationen. Den fick det bli. ”E” fick uppdraget att stå på bryggan och hålla fast båten vilket inte var det lättaste då bryggändan knappt var mer än en spång, kanske en meter bred. Där stod han i alla fall och höll båten stilla medan vi försökte hitta orsaken. ”R” lyfte på durken till batteriutrymmet och fann att det var fyllt med vatten, dock ännu inte så mycket batteriet stod helt under vatten. Utrymmet till vattentanken öppnades och där var det ännu mer vatten. Det var bara att ta fram öskar och kaffemuggar och börja ösa. Orsaken till vattenflödet visade sig vara att vattentanken hade spruckit. Vår säljare hade inte brytt sig om att tömma den innan båten togs upp för vintern och följaktligen hade plasttanken frusit sönder. Inte undra på att vi hade tyckt att tanken rymde oväntat mycket vatten när vi fyllde den dagen innan! Vi hade säkert fyllt på 100 liter varav det mesta hade runnit ut i båten. Till slut var det torrt. Frågan var nu bara var vi kunde hitta en verkstad vid Mälarens strand ca 4 eller 5 sjömil norr om Södertälje? Vad vi kunde se fanns det bara skog och ängar på land runt om oss men vi fortsatte mot Södertälje där vi förmodade att vi skulle kunna få någon slags hjälp.

Vi lämnade den lilla bryggan och hade inte kört många minuter efter det när vi av en slump upptäckte att vi just var på väg att passera en vik på styrbords sida (höger) där det stod en skylt med texten: Marina. Hur stor var den sannolikheten? I en vik, utan någon annan bebyggelse låg en liten båthamn med en slip och verkstad precis när och där vi behövde den och därtill såg vi att det fanns folk där.

Vi förklarade vår situation för en kille i overall och han följde med ombord och fann snart att generatorn satt löst vilket innebar att den inte laddade hela tiden när båten krängde i sjön och det var anledningen till att mätarnålen hade fladdrat. Vi fick förklarat att ett stag mellan motorblocket och generatorn, som skulle skulle se till att remmen som drev generatorn var spänd, saknades. Tyvärr hade han inget sådant stag men han spände i alla fall de lösa bultarna som generatorn satt fästade med så att den satt stadigt och spände remmen ordentligt. När vi startade motorn visade mätaren att generatorn laddade jämt och bra. Vår hjälpare trodde vi skulle klara oss hela vägen hem men rekommenderade oss att fixa det när vi kommit fram. Vi lämnade lilla båthamnen lättade över att problemet var löst och fortsatte färden.

Vi passerade genom Södertälje kanal och ut i saltsjön. Äntligen var vi ute på något som liknade det riktiga havet. Vi hade respekt för de stora öppna partierna på vår rutt där vi insåg att vi skulle råka på kraftig sjö om det blåste upp även om vi som Göteborgare tyckte att Östersjön inte riktigt räknas som det riktiga havet i väster där vattnet är salt och inte bräckt. Nåväl, vi kände oss i alla fall väl till mods och nöjda med att motorproblemet var avhjälpt och att vi var på väg igen. Men så började amperemätaren fladdra igen. Så länge motorn gick skulle det inte vara några problem hade vi hört av killen som hjälpte oss men vi blev så klart oroliga igen. Var det fler fel på motorn eller båten? Vi hade en lång resa framför oss och det kändes inte bra att båten hade börjat krångla redan från start. På väg ut från Södertälje tog vi så rygg på ett stort ryskt lastfartyg, dels för att det inte gick att passera det och dels för att någon av oss tyckte att vi ligger kvar bakom ryssen ett tag så att de kan plocka upp oss om vi får problem. Det hade de ju självfallet inte gjort men det kändes ändå på något sätt tryggt att vi inte var helt ensamma där på fjärden.

Tanken var att vi skulle gå hela vägen till Göta Kanal den dagen men på grund av problemet med generatorn bestämde vi oss för att gå in till Trosa och se om vi kunde få hjälp med att lösa problemet permanent där.

På väg in i Trosas långsträckta hamn såg vi på håll att Volvo Penta hade en butik och anläggning där och humöret steg ett par grader då vi tänkte att där kan vi säkert få hjälp i och med att vi hade en Volvomotor och Pentadrev i båten. I butiken förklarade vi vår situation. Tyvärr hade de inga stag att sälja sade mannen vi talade med men han kunde sälja en ny generator till oss för drygt tretusen kronor. Det var inte riktigt vad vi hade tänkt oss, också med tanke på att vi inte trodde det var något fel på själva generatorn. Så sade han ”ni kan ju gå ned längs med hamnkanalen och verkstadslängorna. Där finns en kille som håller på med bilar, kanske kan han hjälpa er.” Sagt och gjort, vi lämnade Penta och började leta efter en verkstad bland trälängorna.

En liten stund senare hittade vi verkstaden och snart kom en stor skäggig man i overall och keps fram. Han såg ut som en Grizzlybjörn. Han visade oss runt i verkstaden där han höll på att lägga sista handen vid en hotrod. Vi beundrade den skinande blanka bilen och han berättade att det var vad han livnärde sig på. Av priser, bucklor och foton på en vägghylla förstod vi att han var framgångsrik inom sitt gebit. Vi förklarade vårt problem och snart var vi på väg till båten. Han krånglade in sin stora kroppshydda i båten, tittade och kände lite på generatorn, tog fram en tumstock och mätte ut avståndet mellan fästet i motorblocket och generatorn i spänt läge. Han bad oss följa med tillbaka till verkstaden. Där letade han fram en stor och tjock plåt, säkert 6 eller 7 millimeter tjock, klippte av en cirka 2 cm bred och 15 cm lång remsa i en stor plåtsax med hävarm för att strax klippa av plåtbiten lite nedanför mitten. Sedan startade han upp svetsen och bad oss titta bort en stund medan han svetsade fast de båda plåtremsorna så att biten kom att bli vinklad, borrade ett hål i var ände och tog fram ett par bultar, brickor och muttrar. Så gick vi tillbaka till båten igen. Det hade tagit max en kvart. Han fäste det vinklade stagets ena ände i motorblocket och den andra i generatorn. Den passade perfekt och spände generatorn precis lagom mycket, som om det var gjort för ändamålet! Vilket det ju var, skräddarsytt! På högst 30 minuter räknat från att vi knackade på hade han fixat vårt problem och där stod vi häpna, grymt imponerade och uttryckte vår djupa tacksamhet. Vi frågade hur mycket han vill ha för jobbet och besväret men han vill inte ha några pengar ”jag kan ta ett par sådana där” sade han och pekade på ett par ölburkar och det fick han. Lättade, glada och djupt imponerade kastade vi loss för att fortsätta färden. Så länge vi hade båten i vår ägo hade vi aldrig någonsin några mer problem med fladdrande amperemätare eller att generatorn ens hade antydningar om att sitta löst. Finns båten kvar är jag säker på att generatorn sitter där den ska, ordentligt fastsatt än idag.

Då en stor del av dagen redan hade gått och vi inte hade kommit så långt som vi hade räknat med bestämde vi oss för att gå mot Oskarshamn och bunkra bränsle, handla en vattendunk och lite annat. Resan genom den vackra skärgården gick fint och vi anlöpte Oskarshamn på eftermiddagen. Det hade börjat blåsa upp och vi var ganska nöjda med att komma i hamn. Vi åt på en pizzeria och pratade länge om det märkvärdiga vi hade varit med om som träffat på de hjälpsamma killarna när vi behövde dem som bäst.

På väg tillbaka till båten passerade vi ett stort kustbevakningsfartyg med ett par gubbar som stod och hängde på bryggtäcket. Vi frågade dem om de kände till hur vädret skulle bli och de informerade oss om att vinden skulle friska i under kvällen. Vi frågade om de trodde att vi skulle kunna gå vidare mot Mem i det vädret. De frågade ”Vilken båt har ni då?” Vi pekade på vår båt och sade ”Tja, det får ni bestämma själva men ni gör det på egen risk och vi kommer inte ut och hämtar er”. Det avgjorde saken. Vi skulle ligga kvar över natten. På kvällen lyssnade vi på sjörapporten som på sitt säregna sätt varslade om tilltagande hårda vindar under natten och skitväder för morgondagen. Vi låg redan efter i vår tidtabell, skulle vi bli inblåsta i Oskarshamn en hel dag och kanske en natt till? Eller skulle vi våga ge oss ut morgonen efter även om det blåste ordentligt? Vi studerade sjökortet noga för sträckan Oskarshamn-Mem och såg snart att det fanns stora öppna partier där vi kunde vänta oss grov sjö och ännu större partier med massor av tätt liggande öar, kobbar och skär som skulle ställa stora krav på våra rudimentära navigationskunskaper. Det skulle inte vara läge att få motorproblem eller schabbla till navigationen imorgon. Lite oroade till mods somnade vi, vaggade till sömn av vinden som ven i vant och stag och vågornas kluckande mot skrovet.

Mer om hur det gick sedan blir det i nästa inlägg.

Publicerat i Om allt annat | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Om fyra yngre män i en båt

De händelser som jag skall berätta om inträffade i mitten av åttiotalet d.v.s. för lite drygt 30 år sedan. Det som skulle bli en enkel och snabb transportresa blev mer av ett äventyr och annat var väl egentligen inte att vänta då de huvudsakliga beståndsdelarna bestod av 1 st båt, 4 st helt oerfarna sjömän, 1 st Göta kanal och ett antal oväntade händelser.

Då det är tämligen länge sedan dessa händelser ägde rum vill jag redan från början reservera mig för att detaljer såsom datum, exakt ordningsföljd m.m. kan ha fallit mig ur minnet. Dock hoppas jag att jag har återgett de mest väsentliga händelserna med någorlunda riktighet. Oavsett, är det så här jag kommer ihåg det hela och om någon av mina medsjömän har andra minnesbilder får ni gärna höra av er.

Då det är relativt mycket att berätta och det kommer att ta ganska mycket bloggutrymme i anspråk, även med mina mått mätt, kommer jag att dela upp historien i flera inlägg.

Här är den första delen: Första dygnet ombord.

Det började med att vår vän ”E”, han heter egentligen något helt annat d.v.s. han har också ett vanligt namn, men vi kan kalla honom för E i den här historien, hade fått höra att det fanns en motorbåt att köpa till ett bra pris. På något sätt hade båten ingått i en travhästaffär som hans far hade gjort och nu var således båten till salu. Vi funderade inte så länge, eller rent av inte alls innan vi slog till. Klart vi skall ha en båt! Vi hade då och då pratat om att det skulle vara trevligt att ha en motorbåt som vi kunde semestra med på västkusten. Något år tidigare hade några av oss hyrt en motorbåt i en vecka vilket hade gett oss blodad tand. Den gången hade det varit en snipa, en Saga 27 med en toppfart på hela 8 knop som vi hade kuskat runt i den Bohuslänska skärgården med. Nu var det en helt annan typ av båt som var aktuell, enligt hörsägen god för mer än 30 knop. Vattenskidåkning, snabba turer till Marstrand, Lysekil och Smögen, party, brudar och  övernattningar i gästhamnar och naturvikar, bad och lata dagar på öar i havsbandet ja, det var mycket vi tänkte att vi skulle kunna ha den där båten till.

Vi var fyra goda vänner som slog till och delade på ägarskap och kostnader. Förutom den tidigare nämnde E och undertecknad, var det också S och R som var med i köpet. S och R har också vanliga namn men jag använder mig av S or R, mer om det senare. Ingen av oss hade hört talas om båttypen tidigare och vi visste precis ingenting om den innan vi träffade ägaren, såg båten och kom överens om affären. Det var i Fittja strax söder om Stockholm och det var där den fanns.

Båten var en s.k. Folkparca byggd av Fisksätra i mitten av sjuttiotalet. Den hade en Volvo MB20 motor med ett Pentadrev, fyra kojplatser (två i för- och två i akterruffen), till nöds kunde man bädda för tre i förruffen. Det fanns en liten porta porti under en lucka i förruffen som vi omedelbart förpassade till soptippen och utrymmet där den stått gjordes om till dryckesförråd. Vi ville inte ha ett utedass inne i ruffen där ett par av oss skulle sova. I det kombinerade sitt/umgänges/förarutrymmet i mitten av båten fanns en liten köksdel med gasspis, plats för tallrikar och glas i fiffigaa skåp och lådor. Ett litet handfat/vask fanns också och en soffa, ett bord och ytterligare en stol. Ett blått kapell hörde till och ett antal cendréfärgade dynor i stoppad plast till stolar och soffa. Det var en liten men otroligt välplanerad båt med måtten 6,4 x 2,35 meter och planande skrov. När vi köpte båten var skrovet mörkrött, överbyggnaden vit och kapellet blått men vi målade senare om skrovet till vitt och då såg den ut ganska exakt så här:

(Källa bild: Wikipedia)

Jag vill minnas att E och jag åkte upp till ägaren i Fittja en tid innan vi övertog ägarskapet och att vi då inspekterade båten som låg upplagd på land under en presenning. Båten fanns på Slagsta Marina vid Mälarens strand inte långt ifrån där ägaren bodde. När det var dags för oss att hämta båten, det var en dag i början av maj, åkte jag och E upp till Fittja igen. S och R skulle ta tåget upp efter jobbet och ansluta vid båten på kvällen. Den låg redan i sjön när vi kom dit och vi fick en ordentlig genomgång av båtens alla utrymmen, värmaren, motorn, de olika reglagen, underhållet som hade utförts m.m. Vi var sprängfyllda av spänd förväntan och kunde knappt vänta tills säljaren var klar och ville lämna båten. Vi ville göra oss hemmastadda, packa upp våra pinaler och plotta ut morgondagens rutt på sjökortet. Vi hade bestämt oss för att ta oss hem genom Göta kanal och det var en bra bit att köra genom okända vatten till kanalen från Slagsta Marina så det gällde att välja rätt väg och förbereda oss. Vi väntade på S och R men de dröjde och dröjde. Detta var före mobiltelefoner var mans egendom och vi fick därför inget besked från dem varför de var försenade. När kvällen var riktigt sen och vi hade lagt oss att sova kom de så till båten på inte helt stadiga ben. E och jag blev inte jätteglada då vi alla hade kommit överens om att vi tillsammans skulle förbereda båten för avfärd och ge oss av tidigt nästa morgon. Förklaringen till deras sena ankomst var att de hade blivit hungriga under tågresan och därför hade klivit in på den lokala pizzerian. Där hade de uppenbarligen också släckt sin svåra törst med ett flertal öl av den starkare sorten. När Pizzerian stängde hade de blivit såpass goda vänner med ägaren att han hade skjutsat dem till marinan och till de två väntande och sura kompisarna.

Morgonen därpå var två besättningsmän tämligen bakis och de andra två alltjämt ganska irriterade. Nåväl, dags för att bunkra och göra klart för avfärd och starten på det stora äventyret. Vi fyllde på bensin och färskvatten, rejält med vatten. Efter god stund tyckte vi att den 80 liter stora tanken borde vara full, i vart fall borde den mängd vi hade fyllt räcka för att koka lite vatten till kaffe och spagetti så vi avbröt vattentankningen. Klart för avfärd. Vi kastade loss och tuffade ut ur den lilla hamnen och drog strax upp farten. Stäven reste sig när jag ökade gaspådraget, motorn vrålade och efterhand som hastigheten ökade började skrovet plana och i den kyliga fartvinden stod fyra nyblivna båtägare med breda leenden och rinnande ögon. Vi körde en ordentlig sväng i maxfart bara för att det var kul och härligt. Äntligen var vi på väg. Målet för dagen var att ta oss genom Södertälje kanal och ned mot Trosa. Därefter skulle vi ta oss till Mem, vid Söderköping och början på Göta Kanal. Vi räknade med att det skulle ta oss en vecka att färdas till vår hemmahamn på Hönö.

Vi hade på förhand fördelat rollerna ombord. Då jag hade gått en navigationskurs och tagit förarbevis under min tid som värnpliktig i Sollefteå (!) blev min roll att ansvara för navigation och framförandet av fartyget. Min erfarenhet av fartyg begränsades till ett stort antal turer till Fredrikshamn och Kiel med Sessan och Stena Line samt en tur med en fiskebåt till Fladen när jag var 14 och blev svårt sjösjuk. E, som hade framfört en plasteka med utombordare några gånger och vars föräldrar dessutom hade lantställe vid Malö strömmar och således hade en viss vana vid salt vatten och havsluft fick bli någon slags andreman. R och S som hade ungefär samma erfarenhet som E och jag fick bli matroser med uppgiften att tillsammans med E turas om att hålla koll på var vi befann oss på sjökortet och i verkligheten samt agera hoppilandkalle (-kallar) med förtöjning och tamphalande som uppgift. S hade som vanligt tilläggsuppgiften att hålla koll på ölförbrukningen så att vi inte gick torra på det området. Tillsammans skulle vi se till att båten kom fram i ett stycke och att vi skulle ha jäkligt kul under tiden. Organisationen var således solklar och med tanke på vad som låg framför oss, väldigt våghalsig, på gränsen till dumdristig. Fyra landkrabbor som knappt hade några kunskaper om navigation eller manövrering och framförande av en relativt stor båt skulle bege sig ut på en sjöresa motsvarande ca 50 landmil.

Vi begav oss av från Slagsta en ganska solig, tidig morgon i början av maj för att ta oss till Göta kanals östra mynning via Södertälje kanal och Oxelösund. Dock han vi inte komma mer än 15-20 sjömil förrän jag upptäckte att Amperemätaren började fladdra som en vindflöjel i styv kuling och glädjen och spänningen vi kände förbyttes i ett slag till oro. Vi befann oss då ca 2-3 sjömil norr om Södertälje och insåg att vi behövde komma in till land och till någon som kunde hjälpa oss fixa felet, vad det nu var för fel.

Läs om denna och andra händelser vi råkade ut för i nästa inlägg.

Publicerat i Om allt annat, Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

De blev barnsligare och korkade… de med!

I Dagens Nyheter, Vetenskap den 15 Juli 2007 publicerades artikeln ”Husdjur blev barnsliga och dumma” skriven av Torill Kornfeldt. Av någon konstig anledning kom jag att tänka på den när jag strök kläder häromdagen.  (Länken till artikeln hittar du längst ned i detta inlägg.)

Att stryka är för mig oöverträffat när det kommer till att få idéer. Det har väl något att göra med att tankarna kan löpa fritt under det enkla och relativt monotona arbetet. I ärlighetens namn är alla strykbrädeidéer jag har fått långt ifrån goda, åtminstone tycker jag det när jag återkommer till dem efter ett tag. Då och då händer det att jag får, i mitt tycke. extremt strålande idéer. de kan engagera mig en lång stund vid strykbrädan och resultera i storvulna planer, men inte heller de brukar jag tycka är så väldigt lysande någon dag senare. Det är väl därför jag fortfarande spenderar långa stunder i strykjärnets sällskap och inte sitter och dinglar med fötterna i en pool hela dagarna.

Nu var det inte det jag skulle berätta om idag utan om att jag av någon outgrundlig anledning kom att tänka på den där artikeln jag läste i DN för ganska länge sedan. Förutom att jag är ganska bra på att stryka är jag också, om jag får skryta lite, extremt bra på s.k. värdelöst vetande. Inte för att jag vill ens antyda att ovan nämnda artikel på något sätt tillhör den kategorin, tvärtom, utan för att jag, till min egen förvåning har väldigt lätt för att lägga på minnet. Tyvärr har jag ingen eller svårt liten nytta av de minnena, möjligtvis hjälper de något litet emellanåt när jag skriver inlägg… som idag till exempel. Jag önskar att mitt minne fungerade lika väl när det kommer till namn och annat som verkligen är viktigt att minnas.

Efter en stunds letande på nätet hittade och läste jag så åter Torill Kornfeldts artikel som handlar om hur människan har tämjt vilda djur och genom urval har avlat fram de tam- och husdjur vi har idag.

Här är ett utdrag ur artikeln: ”Det är bara de senaste 150 åren som vi har avlat fram olika raser av katter och verkligen förändrat deras utseende. Alla andra tamdjur har vi avlat intensivt sedan vi tämjde dem, och förändrat mycket mer. Vi har snabbspolat evolutionen i olika riktningar, förstärkt vissa egenskaper och försökt bli av med andra.

– Det som är riktigt förvånande är att det går så fort, säger Leif Andersson, professor i genetik vid Uppsala universitet.

Han har specialiserat sig på genetiska förändringar hos tamdjur, framför allt hos grisar och höns. Enligt honom tar det inte mer än tio till tjugo generationer för avel att leda till stora förändringar. Vi har snabbt avlat fram kor som ger mer mjölk, höns som lägger fler ägg och grisar med mer kött.

– Man skulle kunna säga att vi har selekterat fram korkade djur, säger Leif Andersson. 
Förutom att de är lite dummare än sina vilda släktingar har tama djur även andra drag gemensamt. De ser ofta lite barnsligare ut, med kortare ben och plattare huvud. Det händer även att de beter sig mer som ungdjur.

Det var så långt kommen i artikeln det slog mig att det här kanske också stämmer in på människans utveckling, även om ingen av oss (hoppas jag) är frukten av en planerad och strukturerad avelsverksamhet och av den orsaken dessutom har platt huvud och korta ben. (Och läser du hela artikeln så ser du att…)

Å andra sidan är min tanke att vi alla är frukten av årtusendens påverkan av den miljö vi i har levt i under hundratals generationer. Naturen och klimatet, tillgång till olika typer av föda och annat har antagligen påverkat oss liksom att vi har utvecklat egenskaper och beteenden som har varit framgångsrika för vår överlevnad – det är väl vad i kallar evolution.

Evolutionen är definitivt inte detsamma som avel d.v.s. att en människa har bestämt vilka egenskaper som skall eftersträvas och därefter låter individer blanda sig tills de rätta egenskaperna har uppnåtts. En del hävdar ju att vi och allt annat levande  är skapat av en gudomlig hand,och de får de gärna tro för min del. Tankarna på människoavel har dock funnits och försök har gjorts på människor. Nazisterna i Tyskland gjorde sina försök att utveckla den ”ariska rasen” på 30- och 40-talet vilket naturligtvis inte lyckades då människans arvsmassa inte låter sig manipuleras lika lätt som domesticerade hundar, kor etc.  och att det sannolikt skulle ta allt för lång tid innan förväntade egenskaper eventuellt visar sig, om de visar sig – som tur är!

Ett annat exempel som på något sätt tangerar avelstanken, även om anledningen sannolikt mest var att befästa och stärka maktpositioner snarare än egenskaper, är de europeiska kungahusens vanor. Under mycket lång tid tvingades och förväntades de kungliga högheterna att enbart gifta sig med andra kungligheter. Det resulterade i att i stort sett samtliga kungligheter i Europa var släkt med varandra. Det är de fortfarande i stor utsträckning men då var de betydligt närmare släktingar fram tills för några få decennier sedan då kungligheter efterhand tilläts gifta sig med ”vanliga” personer. Dessa tokerier inom kungahusen resulterade i att en del kungligheter i historien har uppvisat tydliga tecken på inavel. Så är fallet med Karl II av Spanien vars fysiska och mentala handikapp tros vara en följd av den långvariga vanan i den Habsburgska ätten att gifta sig med nära släktingar, i 16 generationer! Googla gärna om det, det är intressant!

Så, om djuravel resulterar i individer med kännetecken som platta huvuden, korta ben och att de framavlade djuren är barnsligare och dummare än sina vilda släktingar, finns det då också tecken på att människan genom tusentals eller miljontals år av evolution generellt sett (bortsett från den ovan nämnde Spanske stackaren) har utvecklats till en barnsligare och dummare version trots att vi inte har utsatts för avel likt våra husdjur?

Är vi rent av dummare än familjen Flinta som jagade Mammutar på stepperna (och vad hände förresten alla Papputar?), tämjde elden, började odla, tämja (och avla) vilda djur, hade ihjäl fiender, flyttade samman i större grupper och byggde städer, inrättade religioner, krigade, erövrade, gjorde uppfinningar, krigade lite mer, mördade, bedrev rovdrift på naturens tillgångar, förstörde vår miljö etc. och m.m.? Ja, ibland undrar man ju onekligen om människan inte har blivit en aning fördummad på vägen?

Hur är det med barnsligheten då? Jodå, den frodas får man väl tillstå. Om det är ett uttryck och resultat av evolutionen eller om det beror på att stora delar av mänskligheten under det senaste ca 100 åren har fått det så mycket bättre att de kan spendera pengar och sin ymniga fria tid på att bedriva olika slags fritidssysselsättningar kan man kanske diskutera… om man vill.

Slående är väl ändå att vi människor av idag i allt större omfattning har möjlighet, vill och uppmuntras till att vara barnsliga och, om det hänger samman vet jag inte men, att intresset och viljan att förbli unga är starkare och mer utbrett än någonsin. Vem har inte hört att ”50 är det nya 40” med olika varianter på temat? Dagligen kan man se vuxna män (mest) som åker skateboard, sparkcykel, rullskridskor och annat iklädda kostym och andra arbetskläder, förmodligen på väg till jobbet. Varför är det mest män? Är vi barnsligare än kvinnor? Ja, många skulle nog hålla med om det. På varje modern arbetsplats ska det idag finnas pingisbord, flipperspel, pilatesbollar att sitta på, kombinerade skrivbord/löpband, gratis glass och andra möjligheter till förströelse för att stimulera de anställda till att arbeta och trivas väl. På konferenser och utbildningar ska man lära känna varandra genom olika slags teambuildingaktiviteter (m.a.o. lekar) och lär-känna-dig-självövningar. På fritiden flyger dagens människor drönare, bygger modellflygplan i balsaträ, studerar småkryp i sötvatten, spelar golf, spenderar åtskilliga av dygnets vakna timmar på datorspel, en del utövar rollspel i skogen, andra fystränar i skogen och väldigt många är närmast beroende och besatta av att se på olika sporter på tv eller på arenor. Vi älskar lek- och tävlingsprogram i tv och spenderar massor av tid med sociala medier, skaffar oss hela tiden nya hobbies och intressen, för att kort tid därefter bli uttråkade och byta till något annat.

Mycket av den moderna människans fritid går åt till olika slags lek, enskilt eller i grupp och både män och kvinnor spenderar massor av pengar och tid på smink, kläder, skönhetsoperationer m.m. för att se fräscha, snygga och inte minst: Att se unga ut.  Man skall var ung (även om man inte har varit det på decennier) och man skall var aktiv! Är du gammal (d.v.s. ser gammal ut) och är inaktiv är du lika hopplöst ute som mannen i mellangrå gabardinkostym som Hasse och Tage sjunger om (om någon tillfälligtvis ännu kommer ihåg dem och sången). För min farmor som föddes år 1900 skulle dagens levnadssätt sannolikt te sig fullständigt häpnadsväckande och främmande även om hon levde till 1998 och hann med att uppleva ett och annat under tiden. Idag lever den moderna människan närmast ett sådant liv som enbart överhet och kungligheter kunde leva tidigare medan majoriteten av mänskligheten fick slita och sträva för livets nödtorft under all sin vakna tid, i hela sina liv.

Men är då de senaste generationernas ökade lekfullhet ett tecken på ökad barnslighet och fördumning genom evolutionär ”avel” (finns något sådant ord? Kanske platsar det i SAOL?) eller ligger det i människans natur att socialisera, leka och roa sig snarare än att ägna så gott som allt tid åt att skaffa livets absoluta nödtorft, mat, tak över huvudet, något att värma sig och skyla sina utmärglade kroppar när möjligheterna finns? Är detta i själva verket ett uttryck för en återkomst till människans ursprungliga natur?

I människans allra tidigaste gryning, när vi levde på savannen och nedlade någon lurvig mammut då och då för att få käk, kläder och material till trumma och benflöjt, spenderade vi enligt forskare minimalt med tid och ansträngning åt att skaffa mat och andra nödvändigheter för att istället ägna oss åt att umgås i gruppen, prata, dansa, sjunga, berätta historier och ta hand om varandra? Kan det vara så att det först nu, under de senaste generationernas tid har blivit möjligt för de stora människomassorna att ägna relativt mycket av sin tid och energi åt annat än att överleva och att vi rent av är på väg tillbaka till savannerna där lekfullhet och socialisering är vår främsta sysselsättning i livet! Fast mammutarna är ju utrotade sedan länge, det är ju dumt. Ja så var det ju det där med dumheten. Jag undrar om människosläktet är tillräckligt intelligent och har förmågan att leva i fridfull lekfullhet och barnslighet i någon större omfattning eller om historien är dömd att upprepa sig och vi kommer att hitta på nya sätt att förstöra för oss, om det nu behövs nya sätt, de gamla är ju fortfarande i högsta grad gångbara.

Här är länken till artikeln jag refererar till:

https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/husdjur-blev-barnsliga-och-korkade/

PS. Ifall du undrar hur det står till med mig efter att ha läst detta inlägg så har jag faktiskt relativt långa ben och mitt huvud är åt det runda, äggformade hållet. Hur det är med dumheten får andra bedöma. Barnsligheten har jag aldrig haft några problem med om du frågar mig, den flödar fritt, men det är kanske trots allt ett tecken på en långt gången fördumning? DS.

Publicerat i Om sån´t jag tänker på | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Kontorslivets okända faror

Ordet sprids med vindens hastighet. Lågmält och hastigt förmedlas det från kollega till kollega. De som har förstått att något stort är på gång men ännu inte har hört budskapet sitter med spetsade öron och flackande, sökande ögon. Verksamheten stannar av lika snabbt som om det hade skett ett strömavbrott. Efterhand börjar lokalerna tömmas. Man hade kunnat vänta sig omkullvälta stolar, svår trängsel i korridorer och trappor, klämskador i överfulla hissar, skrik, gråt, vredesutbrott och paniska skrik här och var, men faktum är att det råder en slags lugn värdighet. Förflyttningen sker till synes lojt, lugnt och stilla även om man kan se de adrenalinstinna benen vibrera av undertryckt lust att springa allt vad tygeln håller. Det börjar tätna i dörrar, hissar och trapphus och man känner i luften att ingen av alla dem som styr kosan åt samma håll är villig att släppa förbi sig någon och ge upp sin plats i någon slags imaginär turordning.

Brinner det? Är Rolling Stones på besök? Kungafamiljen? Vad sker?

Nej, det är företaget som bjuder på glass! Två frysar proppfulla med Magnum, Dajmstrutar, Sandwich m.fl. sorter. Hade kontoret varit ett fartyg hade det antagligen kantrat på grund av viktförskjutningen som uppstår när hundratals passagerare ställer sig vid ena relingen.

Kön till frysarna växer snabbt och oron med den. Oron över att favoritglassen kan ta slut eller i värsta fall att all glass har tagit slut när man kommer fram. Som tur är förstår de allra flesta att det inte är läge att stå vid frysarna och fundera över vilken sorts Magnum de ska välja, leta efter information om gluten i innehållsförteckningen eller upplysa utländska gäster om de olika glassarnas smak, konstruktion och innehåll. Som tur är går det undan i kön.

Många hänger kvar en stund i närheten av frysarna samtidigt som de ivrigt äter sin glass. De försöker behärska sig och inte se glupska ut, med varierande framgång. Kanske har de spetsat in sig på att få lägga vantarna på ytterligare en eller flera glassar eller så är de så fångade i stundens njutning att de helt enkel blir stående njutandes med halvöppna ögon.

När verkligheten pockar på uppmärksamheten börjar de flesta vakna till och med motvilliga, tunga steg dra sig tillbaka till skrivbord och mötesrum. Med nedkylda huvuden försöker de räkna ut hur många glassar som kan finnas kvar i frysarna när den siste i kön har tagit sin. Innan de stänger dörren bakom sig kastar de en dröjande längtansfull blick mot glassfrysarna.

Så länge det finns glass kvar i frysarna fortsätter folk att strömma till. De komma från alla våningar, från alla möjliga rum. kontorslandskap och utrymmen. Kollegor som inte har setts på månader återförenas vid frysen och ses hälsa och omfamna varandra medan vaniljglassen rinner i mungiporna och chokladflagor fläckar kavajer och dräkter.

Framåt eftermiddagen hörs ljudliga stönanden och ångestrop från kollegor som mer eller mindre har kollapsat i de utspridda soff- och sittgrupperna. Samtlig vilorum och toaletter är upptagna. Överallt i kontorslandskapet ses kollegor stappla omkring längs väggarna med bleka ansikten, tomma stirrande ögon och med armarna runt sina värkande magar. Det är de som inte har kunnat behärska sig som stapplar omkring som zombies. De som har valt bort lunchen mot sex Magnum Mandel och likt kedjerökare inte har kunnat hålla sig längre bort från frysarna än att de har kunnat påbörja intaget av ytterligare en glass när den förra är på väg att ta slut. Andra som har kunnat behärska sig någorlunda sitter dubbelvikta med magknip på sina kontorsstolar men är ändå i så god form att de hjälpligt kan delta i möten och skriva med ena handens pekfinger på tangentborden.

Några timmar senare har extra städpersonal kallas in för att ta hand om drivor av glasspapper och glasspinnar. Den lokala vårdcentralen öppnar på SOS Alarms rekommendation en filial i källaren där olika skador och besvär behandlas under svåra förhållanden. Vanligast är bortdomnade tungor som har överbelastats av det långvariga och ihärdiga slickandet på kalla glassar. Förfrysningsskador i mun, sval och magsäck är också vanligt förekommande. Ett flertal behandlas med värmefiltar då kroppstemperaturen har sjunkit till livshotande låga nivåer. Allergier, kända och okända, florerar och Nya Karolinska har av den anledningen etablerat ett internationellt forskningsteam bredvid den tillfälliga sjukstugan. En klass med blivande beteendevetare från universitetet genomför fältstudier i beroendeproblematik i receptionen.

Framåt sen eftermiddagen brukar de flesta medarbetare ha hämtat sig så pass att de är i stånd att ta sig hem på egen hand men för säkerhets skull etableras en skallgångskedja vid 18-tiden med syfte att leta igenom samtliga utrymmen och därmed säkerställa att inga medarbetare lider av desorienteringssymptom till följd av akut Magnumabstinens eller har hamnat i medvetslöst tillstånd efter anfall av delerium sandwichus tremens. Runt midnatt, kan räddningstjänst, sjukvårspersonal och ambulanser lämna kontoret och området för denna gång.

Ännu en vanlig dag på kontoret är till ända och ännu en gång har samtliga medarbetare överlevt det vilda kontorslandskapet faror. Visserligen kommer ett flertal kollegor att vara sjukskrivna några dagar men ingen har troligtvis fått bestående men och de har ju ändå uppemot en vecka på sig att återhämta sig innan ordet sprider sig igen.

Tidigare har jag beskrivit farorna med att äta norska vaffler, se:Vaffler – Norrmännens inofficiella men inte helt ofarliga nationalrätt.,

Inom kort kommer kanske fler inlägg publiceras som beskriver det okända farliga kontorslivet så ta det lugnt med glassintaget och stay cool!

Publicerat i Om allt annat | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

I valtider

Jaha ja, då kvar den årliga kräftskivan i Hälsingland avklarad. Som vanligt en mycket trevlig tillställning med goda kräftor och välsmakande drycker i riklig mängd vilket de små röda tarva. I övrigt: What happens in Hälsingland stays in Hälsingland! Bra musik var det också…

Alltnog och emedan, nu börjar hösten göra sig påmind med sjunkande temperaturer. Häromdagen var det bara 12 grader vid sextiden på morgonen och inte mer än 22, 23 grader mitt på dagen! I tillägg till det dramatiska temperaturfallet har väderapparna varnat för något som de flesta bara har hört de äldre berätta om: Regn! Vart är vi på väg?

Imorgon om en vecka är det val i vårt land. Det märks. Samtliga media inklusive de sociala är mer än sprängfyllda av valrelaterad information och tydligtvis även desinformation. Det är debatter, insändare, ledare, annonser och allt möjligt annat i all oändlighet. Även om det kan vara lite ”tjötigt” emellanåt är det intressant att följa de många debatterna, utspelen och skandalerna som så passligt presenteras kort tid före valet. Enligt uppgift är det ca 1 miljon som ännu inte har bestämt sig för vad de ska rösta på och opinionsmätningar visar gång på gång att utgången i riksdagsvalet verkar bli mer osäkert än någonsin. Jag håller med om att det är svårt att välja vilket parti man skall rösta på i de olika valen. Det osar kraftigt om allt valfläsk som slängs framför fötterna på oss och det finns ingen hejd på allt partierna säger sig vilja åstadkomma. Miljarder kronor hit och lika mycket dit, eller mer. Alla skall få det bättre! Hur nu det ska gå ihop? Det tävlas i restriktioner också. Hur få flyktingar och invandrare som skall tas in och hur få som skall få stanna. Vart är Sverige på väg?

Det är bara ett par små detaljer som jag saknar i den närmast hysteriska uppståndelsen. Var är visionerna? Vad vill partierna sträva efter på längre sikt än den närmaste mandatperioden? I valrörelsen handlar det så gott som enbart om att lösa det som idag definieras som problemställningar under den kommande fyraårsperioden. Vart vill de på lång sikt, om fyra eller fem mandatperioder in i framtiden? Hur vill de att Sverige ser ut då? Vart vill de att vi skall vara på väg?

En annan liten detalj, vad är egentligen partiernas profil? De enda partier som har något som liknar en profil är V, MP och till viss del SD även om de senares partiprogram är så slätstruket och välpolerat och rimmar så illa med vad partiet och dess medlemmar på olika sätt kommunicerar att det sticker ut av den orsaken. De övriga riksdagspartiernas partiprogram är så svåra att skilja ut från varandra att jag undrar om någon vanlig människa vid ett anonymiserat blindtest skulle kunna identifiera vart och ett av partierna. Varför är det så? Varför är partierna vara så rädda för att sticka ut?

Var och en får ha vilka åsikter som den vill och rösta som den vill- Om den vill. Det är viktiga principer att värna om i ett demokratiskt samhälle likaså att alla skall få uttrycka sin åsikter. Dock har jag väldigt svårt att förstå varför en så stor del av vår befolkning röstar på Sverigedemokraterna. Jag kan förstå att många hyser ett missnöje mot de gamla partierna. Jag kan förstå att många uppskattar att Jimmie Åkesson som person inte uttrycker sig och agerar som de andra partiledarna. Att han inte ses som en politisk broiler utan mer som en vanlig människa som emellanåt uttrycker sig opolerat och t.o.m. uttrycker att han inte har svar på vissa frågor, vilket är synnerligen ovanligt bland politiker på samtliga nivåer oavsett partitillhörighet. Jag kan förstå det.

Det jag har problem med att förstå är varför så många som närmare en femtedel av väljarna i detta land inte ser vad SD verkligen står för. Att så många inte ser de historiska kopplingarna, parallellerna och varningssignalerna. Att så många köper de enkla lösningarna på komplexa problem. Att så många sympatiserar med ett parti med nazistiska kopplingar i närtid. Ett part i vilket många medlemmar tidigare har haft medlemskap i olika nazistiska och fascistiska organisationer och att många av dem fortfarande stödjer dessa. Att företrädare för detta parti trampar i klaveret och avslöjas på löpande band. Att partiet har en ledare som uttrycker att han skulle vilja stänga ned en public service radiokanal och därmed visar att han inte har vare sig kunskap eller respekt för medias roll i samhället. Att det mesta i SD´s politik grundar sig på en nationalistisk syn där invandrare, oavsett orsak till invandringen, är orsaken till de allra flesta problem i vårt land. Att de anser att Ungern och Ryssland är föregångsland och eftersträvansvärda exempel på hur länder bör styras. Listan kan göras mycket längre. I Tyskland på 20-talet röstade också vanligt folk på Adolf Hitler i protest mot etablissemanget och för att de hade enkla lösningar på dåtidens stora problem (depression, massarbetslöshet, hyperinflation m.m.). Många tänkte den gången att bara de etablerade partierna får sig en näsbränna kan vi rätta till det senare. ALLA vet hur det gick sedan.

Varför är det så många människor i detta land benägna att rösta på detta parti? Vad jag vet kan så gott som alla röstberättigade läsa, de som har vuxit upp i landet har oftast gått i skola i minst nio år, har tillgång till hur mycket information som helst – inte minst på internet. De är normalbegåvade människor som har förmåga att försörja sig, ta hand om familj och sköt sig väl i alla avseenden. Hur är det möjligt att kanske 15-20% av dem väljer att rösta på SD?

Har vi det för bra i vårt land? Har vi haft det för bra för länge? Vi har inte bedrivit krig på dryga 200 år, inte heller inbördeskrig och har varit relativt skonade från de båda världskrigen, inga svältkatastrofer sedan 1860-talet. De senaste dryga etthundra åren har vi inte haft en överhet som har förtryckt delar av befolkningen, ingen massarbetslöshet, utbredd fattigdom eller stora naturkatastrofer. Har vi glömt varför 1,2 miljoner svenskar utvandrade till framför allt Nordamerika under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet? Missväxt, svält, religionsförtryck, fattigdom, massarbetslöshet, ett utpräglat klassamhälle var orsakerna den gången. Då var det svenskar och europeer som flydde från våra länder, sålde allt de ägde och hade, lämnade sina gamla föräldrar och släktingar för gott för att söka lyckan i ett fjärran och okänt land. Den gången var det få som räknade med att komma tillbaka till det gamla landet. Den gången fanns det inga skyddsnät, knappt med sjukvård och skolor på den nya destinationen men det fanns frihet och alla var lika mycket värda. De valde att ge upp allt och bege ut på en farlig resa sig till en främmande miljö., med främmande språk. Har vi glömt det? Har vi inte ens läst om det, eller sett Mobergs Utvandrartriologi på tv eller bio? Ser vi inte parallellerna med hur det ser ut på många håll i världen idag? Varför tycks vi enbart se nackdelarna varför inte också fördelarna? Var hade Nordamerika varit idag om inte alla Karl-Oskar och Kristina från hela Europa hade kommit dit? För många i Nordamerika blev det en svår tid, även där fanns det främlingsfientlighet och inte alla invandrare lyckades integrera sig eller bli framgångsrika. Men historien visar ändå att det gick den gången och att Nordamerika blev mycket framgångsrikt inom de flesta områden. Det är och kommer inte att bli problemfritt eller lätt i vårt land, 150 år senare heller, men det är upp till oss att se till att det blir bra på lång sikt och ta tillvara på de möjligheter som invandringen ger. Dessutom är invandring till vårt land verkligen inte något nytt. Tyskar under medeltiden, Valloner, invandring från våra grannländer har kommit hit under många, många hundra år med nya vanor, nya språk och inte minst nya kunskaper och färdigheter. Var hade Sverige varit om inte de hade kommit hit?

År 2017 hade 24,1% av befolkningen i Sverige invandrarbakgrund d.v.s. de är enligt definitionen utrikes födda eller födda i Sverige av två utrikesfödda föräldrar. Det motsvarar ca 2,4 miljoner människor. Om du dessutom lägger till alla som har enbart en utrikesfödd förälder eller mor- eller farförälder så inser du snart att det är väldigt många i vårt land som har en utländsk bakgrund och anknytning. Hur skulle Sverige ha utvecklats utan de tusentals arbetare från Italien, Grekland, Turkiet, Tyskland och andra länder som kom hit på femtio- och sextiotalen då stora delar av Europa gick på knäna efter kriget? Alla finländare som kom hit på sextiotalet? De blev också hånade och föraktade av de s.k. riktiga svenskarna men med tiden accepterade och uppskattade.  Hur skulle vi klara dagens samhälle utan alla med invandrarbakgrund som jobbar i vården, handel, service och alla ingenjörer och ekonomer på våra företag?

Varför är så många rädda och hatiska mot vår tids invandrare? De av oss som har arbetat med många olika nationaliteter och bor i områden med en stor andel invandrare inser snart att det inte är så stor skillnad på s.k. vanliga svenskar och invandrare. Ja, de har ofta en annan hudfärg, klär sig annorlunda, pratar ett språk vi inte förstår, har andra vanor och religioner, men när man pratar med dem och kommer dem lite närmare inser man snart att de är människor med samma behov och känslor som man själv och att det finns trevliga, otrevliga, pålitliga, opålitliga, intelligenta, småkorkade, skötsamma, misskötsamma personer oavsett var de kommer ifrån eller när de kom därifrån,  precis som bland dem som har bott i vårt land i generationer. Då man pratar och lär känna folk som personer och inte enbart betraktar dem på avstånd som grupp sker något med en och det blir plötsligt mycket svårt att vara kategorisk.

Jag sticker inte under stol med att den senaste tiden stora invandring är påfrestande för landet och att det finns problem i många områden, också i vårt område i vilket många fler invandrare har bosatt sig de senaste åren. Jag kan bli jättetrött på att vissa beter sig illa eller annorlunda, inte sköter sig eller sina barn, skräpar ned och skränar m.m. men tänk efter, hur var det i vissa områden för trettio, fyrtio år sedan? Vad jag kommer ihåg fanns det stora problem i områden som t.ex. Hammarkullen, Bergsjön och Hjällbo i Göteborg på 70- och 80-talet. Missbruk, bråk och misshandel, nedsmutsning, stölder, skadegörelse, dåliga skolor, fattigdom och relativt hög arbetslöshet. Har det verkligen blivit så mycket värre de senaste åren? Eller är det vi som glömmer och förskönar?

Men de finns de som sticker ut på ett väldigt negativt sätt. Jag tänker på gängen med företrädelsevis  invandrarkillar  i åldern 12 till 25 år som driver omkring, brukar och säljer narkotika, stjäl mopeder och annat, bedriver utpressning, rån och stölder, bär kniv och skjutvapen, bränner bilar, begår våldsbrott och skrämmer sin omgivning. Gängen är en realitet i ett antal s.k. utsatta områden runt om i landet och är enligt min mening ett resultatet av ett stort misslyckande från handlingsförlamade institutioner som förskola/skola, sociala myndigheter, rättsväsende och ungdomarnas föräldrar, närstående och personer i deras omgivning d.v.s. vi, Sett till alla invandrare som har kommit de senaste tjugo-trettio åren är deras antal knappt mätbart men de märks mer än väl i de områden de verkar – både för nya och gamla svenskar. Resten, de återstående 99.99 procenten av folk med invandrarbakgrund sköter sig i allmänhet lika bra som alla andra i vårt samhälle. Gängkriminaliteten och orsakerna till den måste vi knäcka.

Är det en utbredd historielöshet som är orsaken? Allmän okunskap? Lättja d.v.s. att inte orka tänka själv eller ta reda på saker själv? Är det en oförmåga att tänka kritiskt och ifrågasätta? Eller? Vad är det som får så många att rösta på SD? Jag begriper det inte.

Publicerat i Om allt annat | Lämna en kommentar

Nu går den första flytten.

I helgen ska vår äldsta dotter flytta hemifrån. Redan. I mitt huvud är det inte särskilt länge sedan jag såg henne för första gången på Danderyds sjukhus, bar henne på min arm med hennes mjuka lilla arm runt min hals, lekte och ritade, skjutsade henne till tandregleringen och ibland hjälpte till med hennes läxor (det var i och för sig sällan hon behövde hjälp och nästan lika sällan som jag kunde bidra med något) och alldeles nyligen när hon tog studenten, fast det redan är flera år sedan. Nu är hon 22 år, snart 23. Redan. Vart tog de där åren vägen? Nu är hon vuxen, pluggar på KTH, har pojkvän, tusen järn i elden och ivrig att stå på egna ben. Med lust och hjärta kliver hon in i en ny fas av sitt unga liv. Det intensiva studentlivet fortsätter några år till innan examen, därefter kommer det första riktiga jobbet, resor, relationer och en massa annat som man ser fram emot när man är där hon är, och även som förälder ståendes lite vid sidan om. Alla vägar står öppna, möjligheterna är obegränsade och framtiden oändlig. Det är en härlig känsla som jag kommer ihåg väl även om jag numera sannolikt har det mesta av min framtid bakom mig.

Det är också en härlig känsla att vi som föräldrar har fått möjlighet att se vårt barn utvecklas till en självständig ung vuxen person, en upprättgående person som man säger i Norge, som vill och kan ha ett eget boende, sköta sin ekonomi och allt annat som följer med. Det är en blandning av känslor som kommer över en på en och samma gång: Glädje, stolthet, vemod. Glädje för att se vårt barn med stor aptit på livet ta ett stort steg in i vuxenvärlden och resten av sitt liv. Stolthet för att hon är den hon är och också lite för att vi som föräldrar klarade av vår roll ganska hyfsat. Vemod när en massa minnen kommer upp som man inte har tänkt på länge och för att en fas och roll i vårt liv som föräldrar är på väg att ändras, inte att ändas för vi kommer alltid vara våra barns föräldrar och de kommer alltid att vara våra barn, fast nu vuxna barn med egna liv och så småningom kanske egna barn och familjer. Det hela är självfallet en högst naturlig process som de flesta föräldrar vill ska ske när tiden är mogen och som de flesta föräldrar med vuxna barn har erfarenhet av, men för oss, som fram tills nu har levt tillsammans med båda barnen (och hunden) är det en ny situation. Det känns ovant och lite konstigt. Det blir en ny erfarenhet.

För oss som föräldrar (och det stackars kvarvarande syskonet) blir det nog också en stor förändring. Över en natt blir vi bara tre som bor tillsammans. Ja, också Charlie förstås. Fyra alltså. Vänner som ligger lite före oss i denna förändringsprocess, som utflyttande barn innebär, vittnar om relationer som blir starkare och vuxnare, att en liter mjölk räcker oerhört länge och att man som förälder får mer tid över till annat än att vara förälder och sköta om hem och hushåll. Som tur har vi ännu en dotter kvar hemma ett tag till så vår förändring kommer troligtvis att ske lite stegvis. Det hade blivit väldigt tomt därhemma om också hon hade valt att flytta hemifrån nu. Nu har vi möjlighet att vänja oss, fast man vet ju inte, rätt som det är flyttar hon också ut och då blir vi bara två kvar, plus Charlie förstås, och då är vi på något sätt tillbaka till något som till en liten del liknar tiden innan vi fick barn, fast ändå inte.

Alla i familjen är på väg in i något nytt. Till en period i våra liv med mer av tvåsamhet igen (tre med Charlie) där vi i större grad kan göra som vi vill. Å andra sidan är den förändringen inte så stor med tanke på att våra barn är vuxna och har skött sig själva i mångt och mycket en längre tid och att vi därmed har haft tid och möjlighet att göra det vi vill i mycket jämfört med när de var yngre. Kanske innebär den nya två-/tresamheten enbart att vi blir mer ensamma än tidigare? Det blir färre att stämma av och synka aktiviteter och planer med och färre att prata och umgås med. Färre att laga mat till varje dag och färre som deltar i samtalen kring middagsbordet. Fast det beror ju på oss själva hur det blir, hur vi utvecklar våra relationer med varandra, hur vi väljer att umgås och kommunicera med varandra.

Även om situationen känns lite konstig är det kanske mest beroende på att vi är ovana vid den även om vi har tänkt tanken tidigare. Jag är övertygad om att vi blir en starkare som familj när våra små telningar flyttar hemifrån, en enhet som bygger på det vi har gemensamt, våra upplevelser, humor,  trivsel och respekt för varandra. Så kära Josefin, stort lycka till när du nu tar ett av de stora stegen i livet, vi ser fram emot inflyttningsfest inom kort och därefter trerätters söndagsmiddagar varannan helg och en och annan cocktail efter jobbet på fredagskvällarna. Och självfallet är du alltid, alltid, alltid hjärtligt välkommen hem till oss.

/Pappa

 

 

Publicerat i Om sån´t jag tänker på | 2 kommentarer

Den oändliga semestern är över för denna gång!

Visst känns det lite snopet varje gång semestern är slut! När klockan ringer 05.30 och jag inte fattar någonting. Brinner det? Vad är det frågan om? Var är jag? Plötsligt finner jag mig sittandes på jobbet med de vanliga kollegorna runt omkring, några möten att förbereda, halvdåligt kaffe i pappmugg på skrivbordet, surdegar och nya problem (a.k.a. great opportunities på engelska) att lösa. Som om ingenting har hänt. Som om jag aldrig lämnat kontoret och semestern bara var en dröm.

Innan semestern började kändes det nästan som när man var barn och skollovet skulle börja. Man såg en närmast oändlig ledighet breda ut sig i tiden med förväntningar om härliga dagar på landet med sol, bad, höskörd och kanske en resa någonstans. Samtidigt kunde redan då, innan ens sommarlovet hade börjat, en förnimmelse av känslan som skulle infinna sig när skolstarten var i antågande Det var pirret som kom sig av att börja en ny årskurs, kanske få nya lärare och klasskamrater och också av att bli större och äldre och komma upp ytterligare ett hack på barndomsstegen.

Det är en härlig känsla att lämna jobbet sista dagen innan semestern börjar. Man har avslutat så mycket man kan och städat undan det värsta så att uppstarten efter semestern inte ska bli helt kaosartad. Med lätta steg och glatt sinne trots en påtaglig trötthet efter månader av hårt arbete lämnar man till slut arbetsplatsen och ger sig ut på sina lite vingliga ben till den väntande och efterlängtade ledigheten.

I regel tar det några dagar innan semesterkänslan infinner sig men när den väl gör det kan man koppla av och ägna sig åt det man vill och/ eller kanske också sådant man måste göra på semestern. Dagarna går, man vänder lite på dygnet, har nästan inga tider att passa, tar dagen som den kommer och allt det där. Det är lika gott som jobbet känns avlägset, om man överhuvudtaget ägnar jobbet en tanke. Så går dagarna och plötsligt inser man att på måndag börjar jobbet igen. Vad hände? Den delen av hjärnan, jobbhjärnan, som har varit avstängd i ett antal veckor slås på igen och svåra tankar som: Vad som står på agendan den första veckan på jobbet, ramlar in och tynger som dyblöta brandfiltar ned de fjäderlätta semestertankarna. Så tar den ordentliga och plikttrogna versionen av en själv över och man börjar planera vad man måste förbereda innan måndagen är här:. Tvätta, stryka, köpa busskort, laga matlådor m.m. Snart inser man att semesterkänslan har försvunnit och man försöker hålla humöret uppe, intala sig att ”den här fina sommaren kan vi leva länge på” och liknande som man hoppas och tror skall förhindra en fullständig mental genomklappning.

Plötsligt sitter jag där igen på måndag morgon, hur nu det gick till. På kontoret, vid mitt skrivbord. Laptopen är uppslagen och jag stirrar som en idiot på skärmen i tron, eller kanske snarare sagt förhoppningen om att det skall hjälpa mig komma ihåg vad inlogget är. Till slut, efter ett samtal till supporten, kom jag in i datorn. Väl inne finner jag att listan med olästa mail är lika lång som den första dagen på kontoret ter sig just då. Annars gick resan dit med SL nästan för bra. Ingen trängsel i vare sig bussen eller i trafiken utanför och för en gång skull var det till och med behaglig temperatur ombord. Jag ser ned på tangentbordet och observerar förstrött att jag är lite brunare i skinnet nu och att jag har kortärmat på mig, som jag aldrig annars har på jobbet, men det är ju fortfarande väldigt varmt. Ute i alla fall. Inne är det luftkonditionerat och därför behagligt svalt. Långbyxorna är på för första gången på flera veckor och visst stramar de lite mer i midjan än före semestern? Jag påminns om allt gott vi har ätit och druckit de senaste veckorna och så vandrar jag bort i de ljuva minnenas allé. Plötsligt är det en kollega som kontaktar mig på Lync och jag återförs snabbt till verkligheten. Han ville bara höra om jag skulle med på lunch, men jag har matlåda i kylskåpet, så det får bli en fika lite senare. Det är lite ovant att fokusera känns det som. Alla man pratar med pratar semester. Hur har du haft det? Vi har haft det helt underbart, och du?  Därefter följer en mer eller mindre utförlig beskrivning av sommarens aktiviteter och upplevelser. Framåt förmiddagen verkar det som om de flesta har berättat sin efterhand alltmer förkortade version av semesterredogörelsen lite för många gånger och samtalen börjar så smått komma in på jobbrelaterade ämnen. Jag tar en kopp kaffe men det smakar inte i närheten lika gott som det som jag har vant mig vid de senaste veckorna, men man vänjer sig väl. Som tur är är det många som fortfarande har semester så tempot är ganska lågt på kontoret och jag har därför tid att läsa in mig på det jag har glömt under ledigheten, vilket är så gott som allt, och på sådant som jag misstänker kommer att behöva göras nästa vecka. I nästa vecka är de flesta tillbaka och jag kan redan nu se framför mig hur mötesbokningarna ramlar in och fyller kalendern igen. Så det är bäst att förbereda sig så gott det går, så länge det går. Man vill ju inte framstå som en idiot även om jag måste erkänna att den tanken slog mig ett par gånger när jag började jobba igen i måndags och de existentiella tankarna ännu inte till fullo hade trängts undan av alla rationella, logiska, effektiva och kreativa jobbtankar.

Vad har vi egentligen för behov här i livet? Är evig semester svaret? Det kan ju onekligen kännas så när vi finner oss yrvakna och vilse, hårdhänt nedsläppta i en värld fylld av krav och måsten på jobbet den första dagen efter semestern. När vi har semester och är lediga från jobb, skola och annat verkar det som om pendeln slår ut så långt det går åt det hållet och vi gör, eller önskar göra, allt det där som vi inte har tid och ork att göra när vi jobbar, Vi umgås och är tillsammans med familj, släkt och vänner. Vi lever ut och har det för det mesta väldigt bra.

Å andra sidan tycks den där pendeln tendera att slå ut åt andra hållet och fastna i den utsträckta positionen under resten av året, när vi jobbar. Då är tillvaron full av stress och måsten. Dagarna blir extremt lika. Upp tidigt, stressa hela dagen, sent till sängs, lite för lite sömn. Lite hårdraget ser vardagen ut så för många av oss under resten av året, höst, vinter och vår. Skillnaden mellan semesterliv och jobbliv är stor, för stor.

Samtidigt är det väl bara att erkänna att den snusförnuftiga liknelsen: ”Man tröttnar nog på oxfilé också om du äter det varje dag!” trots det har sin bärighet d.v.s. att man säkert skulle tröttna på att leva semesterliv året om, år ut och år in. Gick den hem eller? Nej, tänkte väl det. Inte hos mig heller. Jag kan definitivt tänka mig att ”utsätta” mig för både att äta oxfilé varje dag och att ha semester varje dag året om, år ut och år in – i båda fallen förutsatt att jag har de ekonomiska möjligheterna – för både oxfilë och semester går ju närmast att variera i det oändliga. Jag ställer upp! Bring it on!

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar