Göteborgskex flyttar till Riga, har de rent mjöl i påsen?

Ja, det har de sannolikt men hur är det med samvetet?

Häromdagen kom beskedet att Göteborgskex flyttar sin produktion från Kungälv till Riga om fyra år. Därmed går en klassisk verksamhet och epok i graven. För 130 år sedan, år 1888 startade fabrikör Carl Leopold Berggren kexfabriken vid stranden av Nordre älv i Kungälv, enligt sägnen på uppdrag av sin engelskfödda hustru som önskade kex och kakor till sitt afternoon tea.

Innan jag går närmare in på det beklagansvärda beskedet att lägga ned verksamheten vill jag redan inledningsvis slå fast att bokstaven ”K” i ordet kex skall (ej bör) uttalas med samma k-ljud som i ordet kärlek. Detta är ett viktigt klargörande och ett solidariskt ställningstagande i sammanhanget då det är i Kungälv, i det fagra Bohuslän, som Göteborgskex vagga stod och där kexfabriken tillsammans med Bohus fästning har utgjort en självklar del av Kungälvs skyline och har sysselsatt tusentals arbetare under mer än hundra år. I det västsvenska folkminnet och -sinnet är de två tätt sammantvinnade och ligger oss varmt om hjärtat, särskilt kexfabriken, så låt oss uttala ordet kex som det så länge har uttalats av tusentals kexfabriksarbetare och ännu fler kunder i Västsverige.

När fabriken flyttas försvinner inte bara hundratals arbetstillfällen utan också en verksamhet som ligger generationer av västsvenskar varmt om hjärtat. Varför är då detta en stor förlust för Västsverige frågar sig kanske någon? (Har du ställt dig den frågan är du med all sannolikhet inte uppvuxen i Västsverige, vilket jag naturligtvis bara kan beklaga.) Det givna svaret på den frågan är att många generationer har vuxit upp med och delvis fötts upp på Mariekex, Singoalla, pepparkakor, ostkex och en mängd andra kex, bland andra de legendariska Baddarna. Alla som en gång har haft den stora förmånen att gå i en västsvensk grundskola har sannolikt också fått vara med om det stora äventyret att åka på skolutflykt till Kungälv. Officiellt stod ett besök på Bohus fästning med anor från medeltiden på schemat, men som alla som har varit med var det besöket på Göteborgskex och inköpet av det billiga och läckra bräcket som var det egentliga utflyktsmålet, i alla fall för skolbarnen. Jag tror att det i ärlighetens namn också gällde för merparten av lärarna.

Bräck? Vad är det undrar kanske någon syd-/ost-/nordsvensk? Jo, det är alltså inte Kenny Bräck, den kände och duktige racerföraren det handlar om. Kenny är för övrigt en hyvens kille, om än värmlänning, som jag har haft förmånen att träffa en gång för många år sedan i samband med att hans karriär var på väg att ta av ordentligt. Nej, bräck är, som alla Kungälvsbesökare vet, benämningen på trasiga kex och sådana som av utseendemässiga skäl inte går att sälja i butik. De mest åtråvärda bräcket, i alla fall på min tid, var den legendariska och fantastiskt goda Baddaren. En Baddare är ett relativt stort och avlångt chokladöverdraget skum med botten av rån med kakaofyllning. Det är alltså mer godis än kex. Och kex är heller inte en helt korrekt benämning när vi talar om  Baddaren. Här är det ”rån” som är det adekvata uttrycket. Inte i betydelsen av brottslig handling, även om man som parvel tyckte att Baddarna betingade ett orättvist högt pris, utan snarare i betydelsen ”våffla” (bara så att uppsvenskarna hänger med i svängarna och inte får något om bakfoten). Väldigt goda är de hur som helst. Bräcket var, och är kanske fortfarande, mycket prisvärt för utflyktande (varsågod, ett nytt ord akademien!?) barn med begränsade ekonomiska resurser då smaken är minst lika fulländad på det pinfärska bräcket som på de kex som även är fulländade till utseende och format och dessutom fick man mycket bräck för medskickade slantarna, rentav så mycket att det kunde räcka ända till Hisings Backa.

Generationer och åter generationer av Västsvenskar har således sedan barnsben en positiv relation och varma minnen av skolutflykterna till Kungälv och besöken på Göteborgskex. Det är därför beskedet att kexfabriken skall flytta till Riga berör en hel landsända och har rört upp så mycket känslor.

Med flytten till Riga går alltså en lång och uppskattad tradition av skolresor i graven. Vart skall nu de västsvenska skolbarnen åka på utflykt? Till Riga, eller till Orklas huvudkontor i Oslo? Skulle inte tro det. Till Kungälv? Knappast det heller för vilka lärare kan idag förmå sina skolbarn att klättra runt på en medeltida grushög och höra historien om fars och mors hatt utan att locka med ett besök på kexfabriken efteråt?

Skälet till att Göteborgskex ägare, den norska koncernen Orkla, uppger för att flytta produktionen till Riga är att de redan har en kexfabrik där och att de genom att samla verksamheten till ett ställe kan optimera effekterna av investeringar, dra nytta av synergieffekter (och annat av det vanliga business-mumbo-jumbot). Även om det inte nämns officiellt, vad jag har kunnat se, är sannolikt också de låga personalkostnaderna i Riga en bak-omliggande och icke oväsentlig orsak till beslutet. Som vanligt handlar det om snöd ekonomisk vinning och frågan man kan ställa sig är varför Orkla inte flyttar kexproduktionen till Vietnam eller Filippinerna istället då personalkostnaderna där är närmast obefintliga och de säkert hade blivit mottagna med öppna armar där? Det är just så som delar av den norska fiskindustrin har gjort för att minska sina s.k. förädlingskostnader d.v.s. filetering, paketering m.m. av fisken som är odlad/fångad i norska vatten, så varför inte också den norska kexindustrin? Att fisken fraktas fram och tillbaka över nästan hela jorden verkar inte bekymra dem nämnvärt så vad kulle det göra om Baddare och de andra storsäljarna fraktades från Asien till butiker och konsumenter i Norden om det är billigare än att baka dem i Kungälv? En flytt till billigast möjliga land i Asien kommer antagligen i nästa fas när ägarna kräver ännu större avkastning.

Göteborgkex kommer inte längre att vara och betyda samma sak för mig när produktionen sker i Riga. Förresten varför säger man ”produktion när det handlar om bageriverksamhet? Nåja, lokalförankringen, historien och faktiskt också de otaliga skolutflykterna har skapat ett särskilt band mellan oss västsvenskar och detta företag. Jag tror att många kommer att fortsätta köpa deras kex men också att många med mig inte längre kommer att betrakta Göteborgskex produkter på samma sätt som vi gör idag. Varumärket kommer att förlora sitt värde när namnet inte längre betyder något och dessutom inte längre har någon som helst förankring till orten i namnet. På sikt kanske ägarna byter namn till Riga Cookies eller något annat mer internationellt gångbart, vi får se. Klart är att ägarna med sitt beslut vill säkra en mer effektiv och billigare produktion och samtidigt behålla sin marknadsposition och sannolikt helst öka sin lönsamhet kraftigt. Att flytten och dess effekter innebär ett skamligt svek mot en stor del av Sveriges skolungdom, vilka nu berövas en av sin barndoms mest uppskattade utflyktsmål och kulinariska upplevelser ,tycks inte bekymra ägarna. Hur benägna tror de att dessa kommande generationer av potentiella livslånga kexkonsumenter är att köpa just Göteborgskex produkter i framtiden? Nej Orkla trot att de är baksluga och vill således både äta kakan och ha den kvar…. ahhh, den var dålig. Om de lyckas återstår att se.

Samtidigt måste vi i ärlighetens namn gratulera alla skolbarn i Riga och Lettland som om några år förhoppningsvis får möjlighet att göra skolresor till någon lokal ruin och därefter besöka kexfabriken och där kunna köpa en påse färskt bräck till en billig penning. Fast kanske finner Orkla ett bättre sätt att kapitalisera på bräcket än att sälja det till skolbarn, eller är baktanken med investeringarna i produktionen att det inte längre ska bli något bräck. Jag hoppas inte det!

Våra skolor i västra Sverige får dock försöka hitta nya mål för sina skolutflykter. Kanske kan ett besök på Varbergs fästning med den skinntorre Bockstensmannen i kombination med en tur till Siaglass i Slöinge till nöds fylla tomrummet? Å andra sidan ligger ju ett besök i Triumfglass fabrik i Sävedalen närmare till för många skolor och kan ju alltid kombineras med en promenad upp till Skansen Lejonet om det fortfarande är nödvändigt med en ursäkt för att få till en skolutflykt. Tänk om beslutsfattarna i Orkla ändå hade förstått sambandet mellan decennier av skolutflykter till bräckförsäljningen och företagets försäljningsframgångar. Då hade kanske kexbageriet i Riga fått flytta till Örebro som har haft en lång tradition av kextillverkning eller varför inte till kringelstaden Södertälje? Tänk så många skolresor det hade kunnat bli från hela Mälardalen till Örebro slott och bräckförsäljningen! I Södertälje…. finns det något slott eller medeltida stenhög där? Tänk vad många nya trogna och hängivna livstidskunder Göteborgskex kunde ha fått om de valt den vägen istället och tänk vad mycket det hade betytt för språkutvecklingen i Sverige när det rätta uttalet av kex hade spridit sig över landet!

Annonser
Publicerat i Om mat | Lämna en kommentar

Hur orkar folk läsa detta?

Min dotter suckar och skakar uppgivet på huvudet när jag frågar om hon har läst mitt senaste inlägg och säger ”hur orkar folk, det tar ju minst en timme att läsa ett av dina inlägg!”

Jag har inte tänkt så mycket på det, att det kanske är många som inte orkar läsa hela inläggen, men det förvånar mig inte om det är så. Jag tänker att vi på något sätt har blivit läströtta och att en bidragande orsak till det är att vi dagarna i ända översköljs av viktiga e-mail, pushnotiser, aviseringar hit och dit och en mängd annan skriftlig information.

För man måste hänga med, vara uppdaterad! Sociala media, tv-bolag och tidningar m.fl. tävlar om vår uppmärksamhet med push-notiser, flashar, akustiska små pling-plong och lockar oss att läsa sina korta inlägg och nyheter, dygnet runt. På jobbet förväntas vi följa med i flödet av inlägg på intranet och Facebook, månadsbrev från VD och andra potentater, informationsbrev, mötesanteckningar med ”action points”, digitala utbildningar, vanliga utbildningar, beslutsunderlag, presentationer med några enstaka ord eller korta meningar, helst på ett en-tal Power Point-bilder eller i absolut värsta fall en kort sammanfattning i Word, eller ännu värre i Excel. Ge mig det viktigaste! Spara detaljerna! Gör en sammanfattning av sammanfattningen! Max en sida!

Det skall gå fort och vara effektivt. Både att skriva och att läsa. Ett problem är bara att det inte går lika fort och enkelt att ta till sig och förstå all denna information. Det är det inte många som funderar på när de skall informera, inte enligt min uppfattning i alla fall. Sändandet är en sak och mottagandet ett annat och däremellan finns det störningar och omständigheter som medför att mottagandet inte blir det som sändaren har avsett. Dessutom är vårt minne inget datorminne som behåller all information oförändrad som den en gång kom in i huvudet utan vårt minne glömmer, tolkar och förvanskar informationen utifrån vilka vi är, våra preferenser och erfarenheter.

Utöver att hänga med i allt som händer i verksamheten, med konkurrenterna och i branschen skall man också avsätta tid för att vidareutveckla sig så att man ständigt är anställningsbar. Som anställd förväntas man prestera och göra ett bra jobb, helst överprestera, i alla fall överträffa förväntningarna. Därtill kommer allt som skall göras utom arbetstid, i livet som privatperson. Ta hand om barn, sköta hus och hem, handla och se de nya tv-serierna som alla andra följer m.m. så jag förstår att många inte har ork eller lust att läsa ett långt blogginlägg, en tidskrift eller bok.

Periodvis,  kanske då du sitter på bussen eller har gått och lagt vid dagens slut, har du kanske ändå ork och tid att att läsa några sidor i en bok, tidskrift eller blogginlägg, för att du har lust att läsa på ett annat sätt och med ett annat syfte. Nu för tiden tror jag att många, kanske rentav majoriteten av oss spenderar kvällens sista vakna stund med att plöja igenom sociala media en sista gång. Se, läsa och lajka vad vännerna har ätit till middag, vilka nya kläder de har köpt, hur långt de har joggat ikväll och vad de är upprörda över. Före sociala media kom till oss spenderade vi ofta den där sista halvtimman, innan John Blund strör sand i våra ögon, med att t.ex. läsa, lyssna på radion och prata med vår livskamrat.

(Nu har du läst mer än halva inlägget – håll ut!)

Själv är jag så outsägligt gammalmodig, trots att jag också plöjer sociala media en stund på kvällen, att jag tycker om att läsa några sidor i en gammaldags pappersbok innan jag sluter de ljusblå för kvällen, inte varje kväll men då och då. Jag tycker det är något visst med en text som varar ett tag och fortsätter på många sidor. Att fördjupa och förlora sig en stund i en längre text ger mig något mer. Det tillför något annat än enbart kunskap eller information, det är mer lustfyllt och gör något mer med oss. Det blir en mental upplevelse och avkoppling, och nedkoppling från alla digitala kanaler. Jag föredrar papperstidningen framför den digitala också, bara så att du förstår vilken stofil jag är.

Jag skriver ofta långa inlägg som framgår av min älskade dotters kommentar och det tänker jag fortsätta med. Jag hoppas faktiskt att det ska ta lite tid för dig att läsa mina inlägg och att du tycker att det är värt det och uppskattar att vila en stund från all måsteläsning, när du kan ta dig den tiden. Det är inget absolut mål eller uttalad strategi att mina texter skall vara långa utan de blir som de blir. Samtidigt skall jag inte sticka under stol med att jag tycker att det är roligt att skriva vilket så klart en orsak till att inläggen blir långa. Min förhoppning är att du bland mina inlägg finner ett eller ett par som du tycker är bra och om de kan få dig att glömma tid och rum en liten stund blir jag glad.

Och se, nu har du läst hela inlägget, och är fortfarande vaken. Bra gjort!

 

Publicerat i Om läsning | 1 kommentar

En nostalgisk promenad och ett möte som har fastnat i mitt huvud

För några år sedan var jag i min födelsestad, Göteborg, på en kick off med företaget jag är anställd i. Konferensen hölls på Hotel Post vid Drottningtorget där vi även bodde. Sista dagen var hemresedag och då tåget till Stockholm skulle avgå lite senare på eftermiddagen hade vi för ovanlighetens skull fått några timmars egen tid. Vädret var strålande den dagen. Jag har för mig att det var i april eller maj men mitt minne sviker mig kanske lite på den punkten. Vi som skulle med samma tåg hittade på olika saker. En del shoppade, andra fikade och åter andra satt och lapade sol på hotellets uteservering. Av någon anledning bestämde jag mig för att ta en promenad till mina barndoms kvarter vid Gustav Adolfs torg, västra nordstan och ned mot hamnen där Operan ligger för att se vad som har hänt under de närmare femtio år sedan jag var där senast.

Första stoppet blev Christinae Kyrka eller Tyska kyrkan som den också heter på Norra Hamngatan. Den ligger lite inklämd mellan kanalen, rådhuset och ett äldre hus till vänster och ett nyare bakom som jag tror är kontorsfastigheter.

(Christinae, eller Tyska kyrkan.)

Tidigare har jag bara varit inne i den kyrkan ett fåtal gånger. En gång när min  bror döptes men då var jag bara fyra år och har inga minnen kvar från det tillfället. Inne i kyrkan var det som det brukar vara, i stort sett folktomt och ganska kallt. Jag tittade runt lite och beundrade de vackra fönstren men blev inte kvar där så länge utan valde att gå ut i värmen och till den lilla parken på andra sidan kyrkan. Där fanns till min glädje fortfarande de stora kastanjeträden kvar som jag minns så väl. På hösten hände det att vi plockade och skalade de taggiga kastanjefrukterna så att vi kom åt de bruna och blanka kärnorna. De låg väldigt bra i handen och hade bra form och tyngd för att kastas långt och hårt. Inte på varandra men vi tävlade i vem som kunde kasta längst eller vem som kunde kasta högst på kyrktaket eller kanske vem som kunde pricka papperskorgen i andra ändan av parken. Den lilla parken såg exakt likadan ut som jag minns den från då. ”Då” är andra hälften av sextiotalet.

Från parken sett tog jag vänster in på Köpmansgatan och därefter till höger på nästa gata och om minnet inte sviker mig, därefter in på Postgatan och förbi huset där Göteborgs Handels och Sjöfartstidning hade sina lokaler. Mitt emot ligger nu ett nyare ett hus som uppenbarligen hyste någon slags gymnasieskola i och med att gatan var full av ungdomar som gissningsvis hade rast. Och därefter, på höger sida låg vårt älskade Kronhusparken med sitt höga, svarta smidesstaket och de gula putsade husen mot gatan. Där har jag spenderat många timmar med lek och kompisar. Jag passerade ingången till parken och vek av till höger, in på Smedjegatan och där, i det gula tegelhuset på vänster sida, bodde min skolkamrat Kent på andra våningen. Hans pappa var chaufför åt direktionen på Broströms Rederi och körde för det ändamålet en stor svart Cadillac. En gång fick vi titta in i den nästan ofattbart stora limousinen när Kents pappa väntade på ett uppdrag. Det var en mäktig bil och en mäktig upplevelse för oss småpojkar, inte minst med tanke på hur små dåtidens svenska och europeiska bilar var i jämförelse. Kents pappa var en stilig man i mörk kostym och skärmmössa och Kents mamma såg alltid väldigt proper ut i sina klänningar och sin höga frisyr som var modern i mitten av 60-talet. Hon var hemmafru som nästan alla mammor var på den tiden. Kent hade, och jag hoppas att han fortfarande har, en äldre bror som hette Berry, eller Barry, jag vet inte hur det stavades. På vår breda pojkgöteborgska fick han i alla fall heta ”Bärry” med mycket rullade R. Berry tränade fotboll med Blåvitt vill jag minnas och jag tyckte han var ruskigt duktig när vi kickade boll på gräsmattan i Kronhusparken. Han var också väldigt snäll och schysst mot oss som var några år yngre. Kent och jag gick i samma klass i lågstadiet men jag tror att vi hade träffats i sandlådan eller gungorna i parken innan vi började skolan. Vår skola var Otterhälleskolan, som fortfarande finns kvar och ligger ungefär 1-2 kilometer från där vi bodde. När jag och min familj flyttade från Kvarnberget på sommaren mellan tredje och fjärde klass tappade vi kontakten men till bådas förvåning träffades vi åter i Sollefteå när vi gjorde lumpen på I21 1978-79.

Bildresultat för bilder på kronhusparken

(Ovan: Foto: Ebba Eliasson. Kronhusparken. Bilden ser ut att vara tagen med Kronhuset i ryggen. I det gula tegelhuset med de för tiden moderna stora fönsterrutorna till höger i bild bodde min kompis Kent.)

När jag fortsatte min stilla promenad på Smedjegatan i västnordvästlig riktning (till höger i bilden ovan) passerade jag strax Postgatan. Nu ligger ett kontorshus i hörnet Postgatan och Smedjegatan men då låg där ett lagerskjul i korrigerad plåt och intill det fanns ett ställe där man kunde klättra upp för det branta och höga Kvarnberget. Det var spännande att klättra där och en genväg när man skulle till och från skolan. En gång tappade jag greppet och föll kanske en meter ned på en smal avsats men kom som tur väl var undan med en bruten arm. Det kunde ha gått mycket värre. Våra föräldrar hade strängeligen och med rätta förbjudit oss att klättra i berget men det gjorde ju inte att vi höll oss därifrån. Jag vågade inte berätta för dem var jag hade gjort mig illa när jag föll den där gången utan ljög och sade att jag hade ramlat i trapporna nedanför Sjöbefälsskolan. Först i vuxen ålder berättade jag det för mina föräldrar, som då inte trodde mig. Lagerbyggnaden, det med korrigerad plåt i väggar och tak, blev också föremål för ett och annat pojkstreck. En gång hade jag tillsammans med mina bäste kompis Detlef, hans bror Klaus och kanske också Kent, nja jag är lite osäker på om Kent var med, men nåja, vi hade sedan länge upptäckt att det dånade och förde ett herrans oväsen när man slängde ned stenar på plåttorget från berget ovanför. Oftast gjorde vi det på tidiga vår och sommarkvällar när det fortfarande var ljust ute och de som jobbade där hade gått hem för dagen. Den här speciella kvällen var det extra roligt då vi av någon anledning började slänga ned mycket större stenar än vad vi gjort tidigare. Efter att ett par inledande stenar hade landat på taket under stort skrammel kom ett par gubbar ut ur huset och gormade något åt oss. Vi gömde oss förstås snabbt och var självklart säkra på att de inte hade sett oss, vilket de helt säkert hade gjort. Så fort de gick in igen slängde vi ned fler och ännu större stenar på det platta plåttaket. Där inne måste oväsendet ha varit öronbedövande och idag kan man ju förstå att de blev förbannade men då tyckte vi bara att det var väldigt roligt, Stenarna fortsatte att hagla på taket ända tills en av oss, jag vet inte vem, kastade en större sten som studsade på det platta taket och rätt ned i taket en svart bil som stod parkerad på gatan utanför. Männen hade väl stått och tittat på oss och blev helt vansinniga när stenen bucklade till biltaket och på något sätt fick de oss att klättra ned för berget och följa med dem in på det lilla kontoret. Vi var rädda för att få stryk av gubbarna och vi var ännu räddare för vad våra föräldrar skulle säga och göra när de fick reda på det hela. Vi förstod vad vi hade ställt till med och att våra föräldrar, som verkligen inte hade så mycket pengar, skulle få betala reparationen. Först försökte vi slingra oss med att vi inte kunde våra telefonnummer och annat dumt men strax insåg vi väl att det var kört. När de fått våra hemnummer skällde de ut oss efter noter och släppte sedan ut oss. När vi kom hem till våra respektive föräldrar hade nyheten redan nått dem och det blev såklart utfrågning, bannor och förstås gråt och tandagnisslan. Själv fick jag inte smaka mattpiskan den gången men för mina kompisar, Detlef och Klaus gick det inte lika bra. De fick ofta stryk, och mycket, mest Detlef av någon anledning, trots att han var den snällaste av bröderna. Så var det på den tiden. Det är väl onödigt att tillägga att vi aldrig kastade stenar på det plåttaket igen.

Jag fortsatte min promenad och kom fram till hörnet där Smedjegatan möter Packhusplatsen och där de breda granittrapporna som leder upp till Sjöbefälsskolan eller Navigationsskolan som vi sade när jag var liten. Jag kände till att man inte längre kommer ända upp till Kvarnbergsgatan om man går alla trapporna upp vilket man gjorde innan de rev Kvarnbergsskolan som låg i ändan av gatan och granne med Navigationsskolan. 1969 rev de skolan där jag hade bott och tillbringat min barndom mellan 3 och 10 års ålder.

Jag började gå upp för trapporna och nådde strax fram till avsatsen som ligger på höger sida en bit upp. Det är en ganska stor avsats, kanske 10 meter diameter med en stor kompassros i mitten av stengolvet. Jag tror att den är gjord av olika sorters granit eftersom hela avsatsen är byggd av det. Avsatsen eller terrassen är omgiven av en  stenpalissad med stora stenbänkar. Det första jag såg när jag kom upp var att det låg en massa bråte på terrassen och sedan att det var en man där som höll på att städa upp. Jag hejade, han stannade upp och hejade tillbaka. På de få stegen in på terrassen såg jag att det låg en bag, en jacka eller filt och ett par böcker på en av stenbänkarna och jag förstod att han troligtvis hade övernattat där. Jag gissar att han var någonstans kring de femtio men såg ut att ha levt ett hårt liv. Jag frågade lite skämtsamt om jag störde. ”Inte alls” svarade han.

Vi började småprata. Det gick lätt. Han var sjöman men hade inte någon hyra för tillfället. Han pekade upp mot Navigationsskolans tegelröda byggnad med sitt karaktäristiska torn och sade att där hade han gått en gång i tiden. Han ville bli styrman men att han hade varit en orolig själ, nyfiken på allt och hade inte kunnat sitta still och hade därför hoppat av och tagit hyra på en båt, och på den vägen är det, sade han, men han ångrade att han inte hade gått färdigt. Jag berättade att jag var på besök, att jag hade bott i Kvarnbergsskolan som barn där min pappa hade varit skolvaktmästare. Jag berättade om den fantastiska utsikten över hamnen som vi hade från alla fönstren i lägenheten högst upp i skolan. Samtalet flöt på otvunget och lätt som om vi hade något gemensamt snarare än som om vi kände varandra. Jag förstod att han var missbrukare och att han försökte hålla abstinensen under kontroll genom att städa upp bland bråten på stenterrassen, Efter en liten stund gick han bort till sina pinaler och hämtade en pärm med lite papper och några bilder. Kanske var det hans CV som han använde när han sökte jobb, jag vet inte. Han visade några bilder på ett par mindre fraktfartyg och berättade att han mest hade tagit hyra på fartyg som gick i kusttrafik, han gillade inte att ligga ute månadsvis och bara få se de stora hamnarna på håll från redden innan de snabbast möjligt fick angöra, lossa och lasta innan de gick mot nästa destination. Men det hade blivit allt svårare att få hyra med tiden och nu fanns det inte många att söka jobb hos. Fartygen som gick i kustfart hade blivit färre och konkurrensen om platserna hårdare. Han räknade upp namn på kustfartyg och redare och skeppare som han gillade och några han inte längre ville arbeta för. Så berättade han att han var intresserad av sjöfartshistoria och ofta satt och läste på biblioteket. Jag berättade för honom om min farfar som varit sjöman ett tag på 20-talet hade tagit hyra till USA för att söka jobb trots att han hade fru och flera små barn hemma. Det fanns inga jobb under depressionen och det var fattigt och ont om allt. Jag fortsatte om min far som gjorde extra lång militärtjänst på en minsvepare under kriget och bl.a. eskorterade lejdfartyg till Alaska utanför Strömstad där de tog emot lika många inkommande fartyg väster ifrån som de hade lämnat. Jag berättade om mina farbröder som tagit hyra på Brittiska och Amerikanska fartyg som gått i konvoj över Atlanten under kriget och om en av dem som omkom när hans fartyg sköts i sank utan för New Foundlands kust på vinern 1941. Han blev bara 21 år. Den andra farbrodern blev kvar i Amerika efter kriget och levde där till sin död.

”Det var väl Gneisenau eller Scharnhorst, de lätta slagskeppen, som sänkte dom då” konstaterade han. Jag blev överraskad av hans kunskaper. Det var mycket riktigt Gneisenau, det hade jag funnit ut när jag släktforskade. Han fortsatte och sade att det är en stor skam hur svenska myndigheter behandlade sina krigsseglare och deras anhöriga och Norska staten var inte bättre de. Det var mellan två och tretusen svenska sjömän som dog när fartygen de arbetade på sänktes av tyska ubåtar och krigsfartyg och de fick varken erkännande eller någon ersättning om de dog eller överlevde och kom hem till Sverige efter kriget. Tvärtom misstänkliggjordes de för att ha smitit från sina plikter och fick betala stora summor i restskatt. Det var tacken för att de riskerade sina liv för att frakta livsmedel, drivmedel, vapen och ammunition och annat över de stora haven. (Jag åter-kommer kanske till det ämnet i ett senare inlägg, det finns mycket att skriva om det.) Vi fortsatte prata en stund tills jag kände att det var dags att återvända. Vi tog i hand, tackade för ett trevligt samtal och sade hej. Innan jag hann gå de få stegen till trappan hörde jag hur han började städa på terrassen igen.

Efteråt gick jag Kronhusgatan bort och upp på Kvarnberget via trapporna från Spannmålsgatan. Där gick jag runt ett tag, in på Mjölnaregatan där Detlef hade bott sedan nerför den branta backen och så bort mot Operan. Jag satte mig på en bänk med ryggen mot hamnen, åt en glass och tittade upp mot berget jag just kommit ned från. Solen sken och det var fullt med folk på kajen och den stora platsen framför operan. Det var roligt att återse de gamla trakterna och det mesta stod kvar precis som jag minns det fast i en mycket mindre skala. Det burkar väl vara så att hus och parker och annat upplevs mycket mindre som vuxen än de gjorde som barn. Jag var glad att jag hade tagit mig den tiden att vandra runt där. Efter ett tag var det dags att gå tillbaka till hotellet och centralen för hemfärd men jag kunde inte släppa mötet med sjömannen vid Navigationsskolan och konstigt nog återvänder mina tankar fortfarande då och då. Jag vet inte varför. Kanske för att mötet var så oväntat och att han var en intressant person som hade mycket att berätta. Kanske var det platsen och tillfället som gjorde det. Vem vet?

Publicerat i Om allt annat | Lämna en kommentar

SOS, en klassiker

SOS d.v.s. Smör, Ost och Sill är en restaurangklassiker. Som begrepp är SOS nog att betrakta som varande i utdöende i den mån begreppet inte förväxlas med nödsignalen SOS vilket förresten inte lär betyda Save Our Souls som man kan tro. (På denna länk kan du hitta mer information om nödsignalerna SOS, Mayday och CQD http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/vad-betyder-sos)

Tillbaka till den i jämförelse betydligt mer trevliga förkortningen för Smör, Ost och Sill, vår kulinariska klassiker som i otaliga varianter fortfarande förgyller en del av våra fest- och högtidsbord och alltjämt går att beställa på bättre restauranger. SOS lär ha sitt ursprung i det medeltida brännvinsbordet, dåtidens snacksbord som bjöd flera sorters brännvin och öl att skölja ned sill, lax och korv med innan man satte sig till bords för intagande av middag. Brännvinsbordet lär även vara föregångaren till senare tiders smörgåsbord som nuförtiden i stort sett enbart serveras på färjorna till våra grannländer. Av egen erfarenhet vet jag att dessa sällan är de bästa representanterna för sitt namn. När ett par hundra smaklösa gourmander i mer eller mindre berusat tillstånd likt härjande hunner har varit framme vid borden, rotat och massakrerat faten med sillsalat, rökt lax och kalvsylta får fräschör, finess och välsmak ge vika för utfordringens simpla principer. Mängden alkoholhaltiga drycker av olika sorter som förtärs till smörgåsborden vid dessa tillfällen skall vi inte fördjupa oss i. Där går gränsen!

Vill du doppa en stortå i kunskapens djupa vatten och läsa mer om brännvinsbordets historia rekommenderar jag dig att besöka Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Br%C3%A4nnvinsbord.

I sammanhanget bör tilläggas att det vid förtärande av SOS även normalt sett och i allmänhet även förekommer intag av destillerade och bryggda drycker. Jag vill nog påstå att en snaps och ett glas öl för mig och många finsmakare är lika viktiga tillbehör till smör, ost och sill som ett glas torr och kyld champagne till ostron eller som en ljummen Pucko till en halv special med räksallad (och vet du inte vad halv special är får du sannerligen skylla dig själv!).

Med tanke på hur nära förknippade öl och snaps är med ”SOS” borde kanske förkortningen istället vara SÖSSO eller liknande, men SOS är så klart klatschigare och ligger likt en 4:a iskall Skåne så att säga bättre på tungan. Jag dristar mig också att gissa att SOS, i betydelsen av nödsignalen har bidragit starkt till att namnet har bevarats.

Beklagligtvis tycker jag mig märka att intagandet av SOS (inkl. de tidigare nämnda nödvändiga flytande tillbehören) för en allt mer tynande tillvaro i dagens restaurangvärld såväl som vid nutidens privata tafflar. Jag vet inte, men jag har starkt på känn att storhetstiden för SOS stod under 1900-talets första hälft för att därefter ha minskat i popularitet allt eftersom nya maträtter introduceras under seklets andra hälft. När de breda samhällsgrupperna fick det bättre ställt och till och med kunde unna sig en utlandsresa kom också vanligt folk i kontakt med andra kök än det svenska vilket också väckte intresset för andra maträtter och andra råvaror, kryddor och tillagningssätt än den traditionellt svenska husmanskosten, med ärtsoppa varje torsdag etc. Så varför skall man då envisas med att sätta i sig smör, ost, sill, snaps och ett par pilsner varenda gång man går på krogen eller har fest såsom man gjorde på farsans och farmors tid? Nej det måste man ju inte, och det är ju oftast inget problem heller i och med att det blir allt svårare att hitta näringsställen med SOS på menyn, men jag tycker det skulle vara trevligt om det ibland erbjöds som alternativ på restauranger med en meny där SOS skulle kunna ha en naturlig plats. Då skulle åtminstone jag välja det emellanåt.

Men, för att med närmast en dåres envishet återkomma till essensen i mitt resonemang: Intagandet av SOS med tillbehör är inte lika populärt längre! Ett uppseendeväckande konstaterande, eller hur?!

Dagens ungdom och många av deras föräldrar i 50- och 60-talsgenerationerna har de senaste decennierna marinerats i tacos med pulverkryddad köttfärs och guacamole, läskeblask, chips och ostbågar, rosévin, odlad norsk lax, hundratals sorters smågodis, kycklingbröst i lika långa rader som de paraderande soldaterna på Röda torget under Sovjettiden, pizza, kebab, pasta på längden och tvären, hamburgare, vitt och rött på låda m.m. och etc. Samtidigt har intresset för fina viner, microbryggt öl, närproducerad ekologisk mat liksom hälsa och välmående aldrig varit större. Men trots att matutbudet och matintresset har nått aldrig tidigare skådade höjder i vårt avlånga land äter folk paradoxalt mer halv- och helfabrikat, för mycket socker och fett än någonsin. Dagens ungdomar, födda på 90- och 00-talet, har i många fall aldrig ens smakat SOS, enligt min mening en stor skam då det kanske är det största kulinariska kulturarv vi har i vårt avlånga fosterland vid sidan om hel och halv special. Det gör mig inte bara beklämd och upprörd utan också fast övertygad om att mitt liv har en mening. Att slå ett slag för SOS har aldrig varit mindre fel! Eller? Dock har de unga i allmänhet i tidig ålder hunnit bekanta sig väl med de flytande tillbehören, om än inte akvavit eller andra klassiska brännvin vilka SOS tarvar för en fullgod och extatisk smakupplevelse. Det är synd när kulturen utarmas och nya generationer går miste om de sinnliga upplevelser som så stort har berikat de äldre generationernas liv och leverne.

För säg, vad är väl en sinnligare upplevelse än att i sommargrönskans varma famn få sätta gaffeln i en bit lagom lagrad, kyld, blank och fet inlagd sill? Därefter lika försiktigt och precist som en kirurg i sitt värv sätta en bit kokt färskpotatis intill fiskbiten och därtill lika försiktigt tillföra en liten klick av den kylskåpskalla gräddfilen som bara för en liten stund sedan fick gifta sig med den nyklippta gräslöken. Den första tuggan är den bästa! Sillens aromrika smakpalett draperar munhålan i sälta och krydda tillsammans med den varma mjälla färskpotatisen och den svalt fräscha gräddfilssåsen gjutande sitt svala täcke över anrättningen. Vill du förhöja njutningen ytterligare rekommenderar jag att kröna din Matjessill med en sked skirat smör, det kommer att ta dina sinnen till nya och jungfruliga höjder. Till detta hör självklart en skiva lagrad ost på ett frikostigt smörbestruket stycke krispigt knäckebröd. Och när sillens sälta får gommen att sukta efter fukt likt det sedan decennier gömda blomsterfröet i Saharas heta sand, och du stillsamt tömmer ett immigt glas Skåne känner du det njutningsfyllda mötet mellan fast och flytande som en varm, kärleksfull omfamning. För att fullfölja smakupplevelsens cirkel tar du en mun av det iskalla ölet vilket likt en porlande bäck först får smaklökarna att hoppa som lekande bäcköringar i en Hälsingeå men som strax, såsom den ömma modern vyssjande lugnar sitt lilla barn får det att somna vid hennes trygga barm, får  smaklökarna att vederkvickas och längta efter att åter börja den lilla ritualen.

Kom inte och säg att du inte är sugen på SOS (inkl tillbehör) nu!

(Här kan det vara på sin plats att varna för att ett alltför frikostigt intag av de alkoholhaltiga dryckerna kan inverka menligt på både njutning och välbefinnande, efter en stund. Således bör dessa drycker förtäras med inriktning på smak och arom snarare än mängd och hastighet då den ofta så eftertraktade yrseln ändå lär inträffa, om än i lagom njutningsfull utsträckning.)

Nu är det i sanning hänryckningens tid, mellan hägg och syren. Naturen smyckar sig som ystra brudar till Pingstens kyrkbröllop. Vad passar då bättre än att njuta i stunden, sitta kvar i berså och balkong, sluta ögonen en stund och drömma sig bort till den stundande middagen. Du vet vad det blir!

Publicerat i Om mat | 1 kommentar

Grävande journalistik (del 5)

Den femte och sista delen av den uppmärksammade och kritikerrosade reportageserien om förare och passagerare i kollektivtrafiken.

I de fyra tidigare publicerade reportagen har jag redogjort för vad jag har funnit avseende olika bussförarkategoriers beteende och hur det påverkar berörda passagerare. Jag gissar att de av er som någorlunda regelbundet färdas med buss i kollektivtrafik kanske känner igen något eller några av förarnas beteenden även om det skall medges att ett och annat är en aning karikerat. Förhoppningsvis har ni då också förstått att avsikten med dessa inlägg har varit att roa snarare än att förarga och elakt peka ut en hel yrkesgrupp.

För att ytterligare förtydliga detta vill jag avslutningsvis avslöja det mest häpnadsväckande undersökningsresultatet vilket med all önskvärd tydlighet visar att de allra, allra flesta bussförare i kollektivtrafiken gör ett utmärkt arbete och under omständigheterna beter sig fullständigt normalt.

Om man betänker under vilka förhållanden de arbetar är det beundransvärt att så många behåller sitt lugn och beter sig korrekt mot sin omgivning vare sig det är passagerare eller medtrafikanter. I ärlighetens namn är inte alla passagerare trevliga att ha att göra med. Exempelvis är en del stressade och irriterade redan när de kliver upp på morgonen och är de dessutom lite för sent ute kan det hända att de fäller en sur kommentar till föraren trots att denne väntade in dem. Det är varesig rättvist eller snällt. Oftast väntar förarna in sena passagerare men man måste också förstå att de inte kan vänta hur länge som helst på samtliga hållplatser vilket innebär att en och annan ibland blir snöpligt frånåkt. Vi har också de tjafsande passagerarna utan giltigt färdbevis som med olika varianter av ursäkter, argument och undanflykter förväntar sig att få åka med ändå och blir sura när de trots det inte får följa med. På kvällarna är det ofta berusade och stökiga passagerare som skall hanteras, ibland med hot om både det ena och andra. De smutsar ned bussarna och bråkar med andra passagerare. Ännu en mycket otrevlig grupp är äggätarna, de som mumsar i sig hårdkokta ägg under färd och med den svavelosande stanken svårt förpestar luften för alla ombord. Och så får vi inte bortse från det faktum att förarna inte är ensamma i trafiken. Under tät rusningstrafik kan det inte vara lätt att passa tidtabellen och de många s.k. medtrafikanter som inte följer de mest grundläggande trafikregler och beter sig allmänt illa är tålamodsprövande för vilken normal människa som helst samtidigt som den ständigt skärpta uppmärksamheten på trafiken tarvar en god del av bussförarnas energi. Därtill har vi förhållandena som förarna tvingas verka under med arbetsscheman under dygnets alla timmar, långa pass, få raster och glest mellan toaletterna, ibland med uppdelade arbetspass med flera timmar mellan delarna, övervakning av interna system, pressande tidtabeller, icke-fungerande bussar, bussar som går sönder under färd, snöoväder, halka, värmeböljor m.m.  Om man tänker sig in i förarnas situation är det kanske inte så konstigt att de inte alltid uppträder med ett leende på läpparna, tillämpar eco-driving med mjuka starter och inbromsningar eller att de någon gång tänjer lite på trafikreglerna, eller hur?

Även om förarna i de flesta avseenden inte kan påverka sin arbetssituation är det troligtvis så att många av de stressmoment de utsätts för skulle kunna undvikas eller mildras genom bättre planering, ledarskap, förbättrat fordonsunderhåll, inköp av bussar med fungerande klimatanläggningar m.m. Till dessa åtgärder tror jag att det ändå behövs genomföras en del informations- och utbildningsinsatser t.ex. vad passagerarna har för behov och önskemål, hur man uppträder och klär sig korrekt, trafiksäkerhet och säkerhetstänkande etc. ty även om de allra, allra flesta förare gör ett bra jobb och uppför sig väl i trafiken och mot passagerare är det en hel del av dem som inte gör det, och som vanligt är det dessa som förstör för den stora majoriteten och dessutom resulterar i att udda figurer som jag skriver sådana här oändliga serie-blogg-inlägg.

Fotnot. Undrar du över den kraftiga svängningen i innehåll och mening mellan de fyra första delarna och den sista delen i reportaget? Misstänker du att det föreligger hot om våld, ond bråd död, livstids avstängning från kollektivtrafik eller å andra sidan frikort på SL, helaftnar på krogen eller otillbörliga påtryckningar bakom omsvängningen vill jag härmed förtydliga att inga, vare sig tillbörliga eller otillbörliga påtryckningar har förekommit. Dock är jag som alltid öppen för förslag.

Publicerat i Om att resa i jobbet | Lämna en kommentar

Grävande journalistik (del 4)

I den fjärde delen av den kritikerrosade och uppmärksammade delen av reportageserien kommer ytterligare fyra kategorier att avslöjas.

Kategori 5. Den multimediale. Förarna i denna grupp kan ofta ses bära hörlurar under sitt yrkesutförande. Förmodligen spelas det musik eller liknande i dem. I tillägg kan bussens radioanläggning med fördel stå på hög volym samtidigt, och om källan till lyssnandet i hörsnäckorna är en telefon hanterar föraren gärna denna med ena handen under färd. En tredje akustisk källa är bussbolagets kommunikationsradio vilken sannolikt är avsedd att begagnas vid trafikstörningar eller vid uppkomna allvarligare problem med bussen. Kommunikationsradion avbryter då och då kakafonin av ljud som framför allt chauffören men också passagerare utsätts för. Meddelanden av ovan nämnda slag hörs då knastra genom etern. Emellanåt samtalar förarna med varandra om fikaraster, mindre begåvade kollegor och ännu mindre begåvade chefer. Den multimediale föraren tycks ha oanad kapacitet för s.k. multitasking (engelska för att utföra flera uppgifter samtidigt. (förf. översättn.). Köra bussen i tät morgontrafik, bemöta passagerare, lyssna på musik i hörlurarna, lokalnyheterna på radion och emellanåt till kommunikationsradions stackato. Passagerare som till äventyrs hade för avsikt att slumra på bussen under relativ tystnad göre sig icke besvär att ens försöka. Detsamma gäller dem som hade tänkt lyssna på egen musik, en pod cast eller liknande. Dessa måste då vrida upp volymen på sin spelare eller radio såpass högt att de riskerar hörselskador och det är testat och bevisat vid ett erkänt Schweiziskt undersökningsinstitut att det är främst av den anledningen som frekventa bussresenärer med stigande ålder erhåller en alltmer försämrad hörsel.

Kategori 6. Den förvirrade. Den förvirrade föraren beskådas gärna tidigt om morgnarna, gärna då föraren har erhållit en ny tur som denne ännu inte är riktigt bekant med. Då blir passagerare strax varse om situationen. Bussföraren har redan inom ett par hundra meter från linjens startpunkt lyckats avvika från den normala rutten ett flertal gånger. De morgontrötta, alternativt efter-jobbet-utslitna passagerarna riskerar således att köras till för dem helt nya destinationer. Den förvirrade föraren har därefter ofta upparbetat en såpass hög stressnivå att han, eller hon, har tappat all initiativförmåga, och ej längre är mottaglig för skriftlig information i turdokumentationen, ej heller vad tiden lider för muntliga instruktioner från uppmärksamma vaneresenärer. I enstaka fall har det kommit till kännedom att förare i sådana extremt stressfyllda situationer helt sonika har avvikit från platsen till fots och kvarvarande resenärer har fått turas om att framföra bussen till dess slutdestination.

Kategori 7. Den chevalereske. Undersökningen har tyvärr inte funnit någon bussförare som kan kategoriseras om chevaleresk. Motsatsen är dock vanligt förekommande. Förare som svarar kort och nedlåtande på passagerares frågor och framför allt behandlar passagerare utan giltigt färdbevis illa. Barnfamiljer, käppförsedda äldre och helt vanliga passagerare som har frekventerat den aktuella linjen dagligen under flera års tid nekas obönhörligen tillträde om inte giltigt färdbevis kan uppvisas.

Kategori 8. Den jovialiske. Förare i denna kategori är mycket sällsynta, men de finns! Den jovialiske föraren är glad och vänlig och använder gärna högtalarna för att önska passagerare välkomna ombord och kan t.o.m. drista sig att guida utländska passagerare när bussen passerar någon sevärdhet. Det mest kännetecknande för dessa förare är att de verkar trivas med sitt yrke och att inte bara frakta passagerare längs en viss sträckning utan att de även har inställningen att det tillhör sin uppgift att köra dem bekvämt och till och med att muntra upp dem en regnig dag. Det händer även att de önskar avstigande passagerare en trevlig dag.

I nästa avsnitt av reportageserien kommer fler avslöjanden om missförhållandena i kollektivtrafiken att avslöjas.

Publicerat i Om att resa i jobbet | Lämna en kommentar

Grävande journalistik (del 3)

I denna, den tredje delen av den uppmärksammade reportageserien redovisas ytterligare en kategori:

Kategori 4. Den tyste. Den tyste föraren kännetecknas av att mycket sällan tala med sina passagerare. Han – detta är i 100 fall av 99 män – hälsar inte och svarar sällan på tilltal. Då de inte längre kan undvika kommunikation föredrar de oftast att kommunicera med gester eller i absoluta nödfall enstaka ord.  Inte ens i situationer där en viss informationsdelning kan tyckas vara berättigad bryter de sin tystnad. Ett par exempel. Exempel 1: I de flesta moderna bussar avgörs var nästa hållplats är i förhållande till bussens position genom gps-positionering i samverkan med en dator i bussen. Namnet  på nästa hållplats ropas relativt högt och tydligt ut i högtalarsystemet av densamma (datorn) och en lysdiodförsedd skärm i taket visar hållplatsens namn. Emellanåt händer det att gps-positioneringen och/eller datorn fallerar med följd att utropen och skärminformationen uteblir. vid sådana tillfällen har andra undersökningar givit vid handen att den allmänna uppfattningen då är att ett väl så gott och trevligt alternativ är att återgå till den tidigare ordningen innan de automatiska datorutropen infördes d.v.s. akustiska utrop från chauffören t.ex. ”Nästa hållplats Kista södra”. Emellertid tycks dessa förare inte hysa samma uppfattning utan framför i dessa situationer av informationsbrist fordonet under så kallad radiotystnad vilket får till följd att ovana och/eller slumrande resenärer lätt missar sin avstigning. Exempel 2: Den aktuella bussen har uppenbara problem med de bakre dörrarnas stängningsmekanism. Detta har i regel en stor del av resenärerna för länge sedan redan erfarit då de ett antal gånger har fått se dörrarna öppnas och stängas i ett tempo och frekvens som inte står långt efter bröderna Lindqvist dragspelstraktering under framförande av det populära musikstycket Viggen. Vid den tredje, möjligtvis fjärde hållplatsen som detta stängande och öppnande fortgår brukar i de flesta fall även föraren inse att taktiken inte fungerar längre då bussen vägrar starta p.g.a. felsignal till bussens dator. Föraren kan i denna situation göra något extremt ovanligt: Han kan försiktigt lämna förarutrymmet för att småspringande bege sig ut i passagerarutrymmet med sikte på den malfungerande dörren! Han låter för säkerhets skull dörren till förarutrymmet stå öppen om situationen skulle utvecklas i en riktning att ett skyndsamt tillbakadragande kan anses vara befogat. Föraren beger sig alltså, utan att möta passagerarnas häpna blickar, raskt till den fallerande dörren för att med självsäker min knuffa till den ett par gånger. Därefter skyndar föraren tillbaka till sin plats, stänger sin lilla dörr och försöker återigen starta fordonet. Vilket inte går. Proceduren upprepas ett flertal gånger under det att ansiktsfärgen på föraren antar en stigande grad av högröd ton. I enstaka fall kan ett mumlande höras från föraren under förflyttningarna. Under tiden sprider sig en allt större informationstörst bland passagerarna, vilka under tiden har betraktat föraren under en tystnad som hade gjort cirkusbröderna Bronett gröna av avund. Är bussen trasig? Kan den explodera? Skall den evakueras? När kommer nästa buss? Hinner jag med pendeltåget till Märsta? Skall man sitta kvar? I denna fas av den laddade situationen kan man så få se något så ovanligt som att passagerare tar av sig sina hörsnäckor, lyfter blicken och hör och häpna till och med tilltala en medpassagerare!Först två som samtalar medan övriga lyssnar spänt, sedan två till och till slut kan det sluta med att alla passagerare pratar! Det är en fantastisk upplevelse! Till slut, om situationen utvecklas till ohållbarhet d.v.s. att bussen befinns vara okörbar och föraren ser att passagerarna har rest sig i sina säten och kakafoniskt ropar efter information kan föraren drista sig till ett kort uttalande i högtalarsystemet t.ex. ”Bussen är trasig. Nästa buss kommer snart!”

I nästa avsnitt av denna reportageserie, vilken publiceras inom kort, kommer ytterligare allvarliga avslöjanden att läggas fram.

Publicerat i Om att resa i jobbet | Lämna en kommentar

Grävande journalistik (del 2)

I denna, den andra delen av den kritikerosade reportageserien redovisas ytterligare två kategorier:

Kategori 2. Krypskytteundvikaren. Denna kategori kännetecknas av att fordonet, i detta fall alltså en buss i linjetrafik, framförs synnerligen ryckigt. Bussen startas i allmänhet med ett ryck för att snabbast möjligt accelereras till högsta möjliga hastighet innan chauffören gör en omotiverat kraftig, om än kort inbromsning. Acceleration och korta, kraftiga inbromsningar varvas fullständigt osynkroniserat under färden. Samma beteende har observerats i oroshärdar runt om i världen och begagnas då av förare som på detta sätt vill försvåra för krypskyttar längs vägen att sikta och träffa fordonet med kulorna ur sina vapen. Därav namnet på denna förarkategori: Krypsskytteundvikaren. Framförandet, även om förarens omtanke är god, åsamkar dock passagerarna svår irritation då de tvingas sitta och stå i bussen svajande likt sjögräs i ett stormbestruket hav, vilket försvårar sådana vanliga bussaktiviteter såsom slummer och läsning (oftast gäller det även för föraren) så att all kraft och uppmärksamhet måste ägnas åt att hålla sig kvar i upprätt stående eller sittande position. Fall av åksjuka, klaustrofobi och panikångest är relativt vanliga i dessa sammanhang och även enstaka fall av klämskador på underben till följd av barnvagnar som slitit sig från sina förtöjningar.

Kategori 3. Tungdykaren. Denna typ skall ej förväxlas med kategori 2, krypskytteundvikaren emedan de i vissa avseenden uppvisar ett likartat beteende. Tungdykarens framförande kännetecknas av att hen nedtrampar broms- och gaspedalen i botten (ej samtidigt vad vi har kunnat utröna) med oanad kraft och snabbhet likt en tungdykare iklädd blyförtyngda kängor a 18-25 kg som nedsätta dessa med stor möda vid förflyttning på land medan densamme har stor nytta och mindre besvär av tyngderna för att hålla sig upprätt under arbete på stora vattendjup. Därav har uttrycket ”Tungdykaren” myntats. Bussen åsamkas stor belastning och slitage under denna typ av framförande och så även passagerarna vilka slängs fram och tillbaka av centrifugalkrafter som vid mätning har uppgått till såväl fyra som fem G. Uttänjda armar, ligament, urledvridna nackar och knän är vanliga passagerarskador uppkomna efter resor med denna förartyp enligt försäkringsbranschens allmänna utredningsråd (FRAUD). Ur trafiksäkerhetssynpunkt utgör dessa förare en högriskgrupp som fordrar omgivningens odelade och ständiga uppmärksamhet, särskilt då halka råder under vintertid. Bussarna framförs då mer eller mindre okontrollerat och ses slirande och sladdande över vägbanorna. Ur ett eko-ekonomiskt perspektiv är detta framförandemönster osedvanligt ofördelaktigt. Bränsleåtgången, slitaget på bromsar, lameller, fjädring m.m. är onormalt stort liksom åverkan på diken, kantstenar, vägskyltar m.m. Bussbolag och vägförvaltningar åsamkas årligen stora kostnader till följd härav.

I nästa avsnitt av denna reportageserie utlovas nya avslöjanden.

Publicerat i Om att resa i jobbet | Lämna en kommentar

Grävande journalistik (del 1)

Något som gör det värt att prenumerera på någon av de större dagstidningarna är de avslöjande reportageserier som emellanåt publiceras i dem. Reportage som arbetats fram och skrivits av ihärdiga och modiga journalister med stark drivkraft och patos för att avslöja missförhållanden och föra sanningen i ljuset. Ofta arbetar de med reportagen under mycket lång tid, i etablissemangets motvind och ibland med fara för sitt eget liv. Det är en viktig verksamhet de bedriver och det är viktigt att det finns utrymme för dem att bedriva sin verksamhet och att de skyddas av vårt samhälles lagar och förordningar.

Jag är ingen journalist och vill snarare se mig tillhöra de fria skaror av autodidakta medborgare som emellanåt försöker höja sin röst för angelägna frågor och nå ut i, och igenom det mediala bruset. Grävande journalistik har alltid legat mig varmt om hjärtat och inspirerat mig till att skriva ett antal inlägg och det är av den anledningen jag nu väljer att publicera en artikelserie, eller bloggserie om ni så vill, med syfte att belysa och avslöja en rad allvarliga missförhållanden i Stockholms läns lokaltrafik.

Under närmare två års tid har jag dagligen studerat beteendet hos bussförarna i kollektivtrafiken på linjen Sollentuna-Danderyds sjukhus för att avslöja under vilka förhållanden lokalresenärerna tvingas genomlida under en relativt stor delar av sin vakna tid. Jag har enträget och oförtrytligt rest i alla slags väder och i alla slags kläder, ofta med en tung portfölj i knät, innehållande dator, datortillbehör, matlåda och lite annat som kan vara användbart under en lång arbetsdag. Trots allvarliga incidenter, olyckstillbud och uppenbara försök från SL att hindra mig i mitt uppdrag har jag ihärdigt och med sanningen som drivkraft fortsatt mitt granskande av busschaufförernas beteende och hur det påverkar vanliga människor som av olika anledningar har valt att lägga sina liv i förarnas händer trots den höga månadsavgiften.

Metoden för studien är den nyligen akademiskt erkända metoden agil kvantitetsbaserad autopivoterande neo-dexteritet med okulär distraktion (KKnDOD) . Metoden är känd för sin höga volicitet tillika frivolitet och har på senare tid prisats för den höga graden av alternativ reliabilitet av den svenska akademien.

Resultatet av mina studier visar på stora missförhållanden och uppenbar fara för passagerarnas liv och lem. För att redovisa mina fynd på ett överskådligt och begripligt sätt har jag valt att belysa bussförarnas beteende indelat i olika kategorier. Som alltid är en för grov kategorisering inte rättvis då man därmed alltid gör sig skyldig till att dra sig fram och tillbaka över en och samma kam, som ordspråket lyder, och det är aldrig bra. Dock har kategoriseringen den fördelen att det underlättar inlärningen och indoktrinella adaptionen hos läsaren vilket alltid är att föredra ur en kognotiv aspekt. Således är balansgången svår med inte desto mindre viktig.

Kategori 1. Den tidtabellsortodoxe. Den tidtabellsortodoxe bussförarens framförande av sitt fordon kännetecknas av strikt tidtabellshållning. Inga yttre eller inre händelse kan eller får påverka bussens framfart och därmed äventyra uppfyllandet av tidtabellen. Bussen skall ankomma och lämna samtliga hållplatser enligt för var säsong gällande tidtabell oavsett väglag, trafiksituation, antal passagerare eller de senares eventuella verbalt uttryckta frustration och irritation. Följderna av detta beteende kan variera. Å ena sidan kan stressrelaterade beteenden observeras t.ex. då föraren knappt har tid att stanna tillräckligt länge på busshållplatsen och redan stänger dörrarna och startar färden mot nästa hållplats innan den sista passageraren ännu har kommit ombord alternativt klivit av. Därför kan man emellanåt se skobeklädda fötter och underarmar/händer med väskor av olika slag eller andra extremiteter sticka ut genom passerande bussars dörrar. Å andra sidan kan ofta ett till synes omotiverat väntande vid en hållplats, eller annan plats där bussen enbart partiellt hindrar övriga trafikanters framkomlighet, observeras. Då är bussen för tidigt ute. Det är ett extremt ovanligt fenomen men det förekommer. Oftast under tider på dygnet när passagerarantalet är lågt och trafikbelastningen i det närmaste obefintlig d.v.s. i regel mellan kl 06.00-09.00 på nyårs- och midsommardagen. Då står bussen sonika helt stilla emedan busschauffören kroppen spänd som en pilbåge och med stirrande ögon bevakar tiden, för att när den är inne, på sekunden fortsätta färden mot nästa hållplats. Sent, medelst språng, till hållplatsen ankommande passagerare göre sig icke besvär i dessa fall. Är tiden inne skall bussen avgå. Vid ett tillfälle observerades en busschaufför som fortsatte köra fram till ändhållplatsen trots att bussen hade kört in i en personbil i filen bredvid såpass kraftigt att bussen krängde till märkbart och många passagerare utbrast i högljudda klagorop. Föraren av det sistnämnda fordonet, vilket vid det tillfället hade tillfogats omfattande plåtskador (alltså fordonet…) körde bredvid bussens i höjd med dess förarhytt och påkallade ivrigt chaufförens uppmärksamhet genom ihållande stötar från fordonets signalhorn. När bussen slutligen stannade svängde personbilen in och blockerade vägen för all eventuell vidare flykt. Bussföraren öppnar då sitt sidofönster, lämnar över en lapp till den upprörde föraren, låter sig undsläppa en kort kommentar till den högröde och sannolikt strokebenägne bilisten om att ringa numret på lappen, för att därefter åter stänga sitt fönster. Hur situationen förlöpte vidare är okänt för observatören då denne full av häpnad fann sig tvungen att småspringa till anslutande tunnelbaneavgång.

I nästa avsnitt redovisas nya häpnadsväckande avslöjanden.

 

 

 

Publicerat i Om att resa i jobbet | Lämna en kommentar

Om användande av mekaniska kontorsmaskiner – en historielektion eller nostalgitripp, välj själv.

Vad ska man skriva om nu då? Idétorkan är total. Jag börjar skriva på en idé men inspirationen tryter och tankarna flyter snart iväg som dofterna från eteriska oljor i ett spa. Huvudet känns lika trögt som om det vore fyllt av kall havregrynsgröt. Jag prövar igen. Börjar bara skriva på något för att se vart orden tar vägen men det händer inget. Ibland kan det vara så, att det liksom är orden som fäster sig själva på pappret, eller papper och papper, jag skriver på en dator så det är väl inte något papper inblandat i processen alls egentligen. Tänk, ända fram till en bit in på 80-talet hade vi bara papper och penna eller skrivmaskin. Datorer med ordbehandlingsprogram var lika främmande för oss som allt annat vi tar för givet idag. Då fick man slita lite med att få till sin brevtext eller vad det nu var man knåpade med. Man fick använda radergummi eller tipex flitigt, nästan lika flitigt som dagens delete-knapp, backstep och allt vad de heter. I avancerade skrivmaskiner, oftast de elektriska som kom just innan datorerna tog över, fanns det raderband så att man kunde backa och radera det man hade skrivit fel. Det var fantastiskt och en väl utnyttjad funktionalitet, i alla fall av mig. Och så fanns det ju telex också. Det var häftigt. Oftast skrevs hela meddelandet i förväg och stansades ut på en smal pappersremsa med en massa små hål som utgjorde själva meddelandet. När det så var dags att sända meddelandet skrev man in mottagaradressen och matade in hålremsan i telexmaskinen, och så sändes meddelandet iväg i en rasande fart. Pappersremsan var som ett nutida datorminne fast väldigt fysiskt och självklart med bara en bråkdels kapacitet i jämförelse. Det gick mycket fortare att använda pappersremsan för själva sändningen och det var lite mindre stressigt än att skriva in meddelandet i realtid, vilket sparade värdefull sändningstid. Det svåra med att skriva på en telexmaskin var att det var några sekunders fördröjning från att man anslog en tangent tills att tecknet visade sig och var man inte både duktig på att skriva maskin och självsäker blev det därför ofta många stavfel. I alla fall blev det så för mig. Telexmaskinen hade ett mycket karaktäristiskt läte, som ett litet tröskverk stod den i hörnet under sin plexiglashuv och knattrade och skramlade när den tog emot eller sände. På den tiden användes telexen för att det var snabbt (!) och säkert och då när inte ens faxmaskinerna hade kommit var telexen ”da shit”, för att använda ett nutida populärt uttryck. Jag undrar om telexmaskiner används längre eller om de har förpassats till kontorskyrkogården tillsammans med alla skrivmaskiner, räknemaskiner, stencileringsmaskiner och annat som fyllde varje kontor för inte så många år sedan. Ta räknemaskinerna t.ex. De var fantastiska att använda med sina stora knappar och tangenter. Enbart den enorma storleken var imponerande och anbringade en slags pondus och auktoritet till användaren. Om man dessutom hade ett eget kontorsrum med en egen skrivmaskin och egen räknemaskin, då hade man kommit upp sig i smöret. Stora som nutida hushållsassistenter och tunga som en mindre Volkswagen stod de på skrivbordet med sitt gråa metallhölje (efter kontorstid var det noga med alla kontorsmaskiner skulle täckas med sina skräddarsydda överdrag av plast). Man fick trycka ganska hårt på räknemaskinen för att en siffra, ett adderakommando eller annat skulle registreras och det är nog därifrån uttrycket att slå in siffrorna kommer, tror jag. Efter att ha bekantat sig med maskinen ett par, tre månader fann man sig snart sitta och slå in siffrorna som skulle sammanställas i ett taktfast hamrande tempo med en maskin som svarade med sitt mekaniska skramlande när den stämplade in summan och matade fram papperremsan i samma takt. Det blev nästan som en dans eller en duett och vid sällsamma tillfällen kunde man känna sig som ett med tekniken. Nja, det sista vet jag inte…. Nåja, när man avslutningsvis slog ned, hårt, på summaknappen gick maskinen helt bananas. Skramlandet antog oanade höjder och beroende på antal poster som tidigare hade slagits in kunde det hålla på en god stund. Till slut presenterade den en slutsumma på pappersremsan. Färdigt! Räknemaskinerna i generationen före hade inga kåpor som täckte mekaniken och inga pappersremsor heller vad jag kommer ihåg. Däremot hade de en eller flera små vevar på sidorna som man använde för olika ändamål i räknandet. För mig, som aldrig behövde lärde mig att använda dem var det ett fullständigt mysterium hur man använde dem för det såg ut som om knappandet och vevandet skedde helt utan systematik. Lika obegripligt som räknestickan. Den orkar jag inte gå in på nu mer än att jag tror att man antingen älskade eller hatade den, sannolikt beroende på om man hade fattat hur den fungerade eller inte. Låt mig enbart slå fast att jag inte tillhörde, eller tillhör skaran av dem som älskade den.

Och tänk vad man svor och slet sitt hår när man skrev brev och fyllde i blanketter på skrivmaskinen. Brev som ofta fick skrivas om två, tre eller fler gånger och ändå såg ut som om de hade skrivits av en femåring, fyllda som de var av tipexmärken, ord ända ut i marginalen eller t.o.m. på valsen utanför papperskanten och en disposition som var katastrofal. Eftersom få av oss yngre kontorsslavar hade intresserat oss för eller lagt ned någon märkbar energi på gymnasiets skrivmaskinslektioner var det pek- och långfingervalsen med blicken stadigt fäst vid tangentbordet som gällde, vilket naturligtvis resulterade i ett oräkneligt antal skvirfel. När blanketter bestående av ett flertal kopior med tunna kopieblad mellan varje papper skulle fyllas i på maskin fick man bokstavligen hamra in texten och siffrorna för att det skulle vara någorlunda läsbart också på den sista kopian. Och var man inte försiktig när man därefter rev isär blankettsettet fick man fingrarna svärtade av kopiepappret vilket allt som oftast resulterade i ett antal fingeravtryck på originalet och då var det bara att tvätta av fingrar och händer och börja om på ny kula igen. Samma nedsmutsningseffekt kunde man uppnå när man var tvungen att byta färgband på skrivmaskinen och i brådskan och det trånga utrymmet i maskinen skitade ned sig lite. Efter ett tag fick man nariga händer av all handtvätt. I allmänhet väntade man med att byta färgband så länge att det till slut knappt gick att läsa texten. Att byta färgband var ingen lek och man undvek det som sagt in i det längsta. Det var kåpor som skulle lossas och tas ned och sedan skulle rullarna med det gamla bandet lirkas ut och tas bort och till sist skulle de nya rullarna sättas i och färgbandet pillas ned mellan de där konstiga små byglarna som satt mitt på maskinen, där typerna med sina långa smala metallarmar med stor schwung och kraft slog till mot färgband och papper. Allt som oftast när man fumlade med det där råkade man sätta en armbåge eller hand på tangentbordet så att man fick ett hårt slag av ett M eller en 7:a på fingrarna (även andra bokstäver, tecken och siffror kunde komma farande). Så satte man på kåpan igen, matade in ett papper i valsen bara för att konstatera att bandet inte satt rätt, att det inte följde med mekaniken när man anslog en versal eller liknande. Bort med kåpan igen och in och pilla med fingrarna eller, vilket var strängt förbjudet, en penna, sax eller annat tillhygge som fanns tillgängligt i närheten. Ett mumlande av diverse onämnbara kraftuttryck kunde under tiden höras från den framåtböjde och alltmer högröde och svettige kontorstjänstemannen, nu utan kavaj och med slipsen slängd över axeln för att inte trassla in den i mekaniken. Det sistnämnda hände faktiskt emellanåt, till kollegornas stora nöje. Så, när man precis hade bytt till ett nytt färgband, satt i ett nytt och någorlunda rent pappersark och matat fram det till rekommenderad position upptäckte man strax att den kraft varvid man bara för en kort stund sedan hade använt för att anbringa någorlunda läsbara skrivtecken nu var alldeles för hård. Bokstäverna satt på pappret som små bläckiga kluddar, fult och helt oläsligt.  Med det nya, färska och saftiga färgbandet behövde man i jämförelse med hur det var bara för en stund sedan, nästan bara nudda tangenterna för att texten skulle bli läslig. Då var det bara att börja om igen allt medan stressen fick det att börja rycka i ögonlocken och svettpärlorna att samlas i panna och nacke.  När man äntligen var klar och hade lyckats få dit skiten enligt alla konstens regler var man smutsigare än den tidens bilmekaniker efter en dag i smörjgropen och när man senare vacklade iväg till lunchhaket Pärlan vid Skanstorget var man allt som oftast illa märkt av färgband och kopiepapper på fingrar, manschetter och skjortkrage och ofta satt det också smutsiga streck i pannan och i övriga delar av ansiktet efter att ha torkat sitt svettiga anlete med smutsiga händer. Det slipper man idag. Ja, det gäller både lunchhaket och det andra.

Tänk om man hade lyssnat och varit lite mer aktiv på de där skrivmaskinslektionerna ändå!

Det ämnet och lektionerna var inte mitt favoritämne det skall villigt erkännas. Lärarinnan var en liten rundlagd dam med permanentat hår, glasögon och blommig klänning. Sannolikt var hon en pensionerad maskinskriverska eller sekreterare som hade skrivit maskin minst tio timmar per dag, utan rast, sex dagar i veckan, femtiofem veckor om året från det att hon fyllt 12, vilket i våra omogna tonårsögon antagligen hade inträffat minst åttio år tidigare. Maskinskrivningsfärdigheterna skulle läras in med militärisk drill och disciplin, självfallet under strikt tystnad. Varje finger hade sin givna förutbestämda plats på tangentbordet, inga alternativa fingersättningar accepterades, och för att redan från början lära oss elever finna samtliga tangenter utan att se på tangentbordet sattes en speciell ställning med en stor metallskärm upp strax över händerna. Ve den som smygtittade! Blev man påkommen var man rökt och betyget sjönk som en sten! Att inte kunna skriva maskin på rätt sätt innebar i frökens ögon att man var en ohjälpligt förtappad odugling som med högsta sannolikhet skulle finna sig förpassad till de tyngsta kroppsarbetena i hamnen efter den stundande, och förmodade icke godkända, studentexamen. Hon hade antagligen missat att det vid den tidpunkten inte krävdes muntliga och skriftliga examensprov för att få sätta på sig studentmössan. Men det var SÅ svårt och det gick SÅ långsamt att skriva och för de flesta av oss var det helt omöjligt att lära sig hantera dessa mekaniska monster med den där j-äkla skärmen som satt i vägen! Emellanåt var det självklart provskrivningar också då man skulle skriva av en text utan att släppa blicken en sekund från förlagan som låg på bordet bredvid skrivmaskinen. Det var alltid ett mossigt och hopplöst byråkratiskt utformat affärsbrev som skulle skrivas av. Hade man förstått vad det stod i det hade det kanske gått bättre? Därefter räknade kärr… fröken antalet ord, nedslag och framför allt alla fel. De senare markerades med röda streck på pappret. För min del såg den rättade texten inte så väldigt röd ut och jag hade inte lika många röda streck som en del av mina olyckskamrater men det berodde nog mer på att jag skrev så långsamt att det inte blev så mycket text att rätta, än att jag lyckades skriva den rätt. För att strö ytterligare salt i såren kunde fröken också, med stor stolthet, visa hur det egentligen skulle gå till. Då satte hon sig med rak rygg vid en maskin och skrev av textförlagan i ett rasande tempo. Sexhundra felfria nedslag i minuten, minst! Skrivmaskinen lät som en kulspruta som aldrig andades och rätt som det var, utan att man trodde det vara sant eller ens fysiskt möjligt, hade hon skrivit av hela texten och visade upp den till allmän beskådan. Inte ett fel, samma tryck på tangenterna från första till sista typ och därtill snörräta marginaler. Det var betydligt mer imponerande än inspirerande. Efter en sådan uppvisning var det antagligen ingen av eleverna i rummet som hade större självförtroende än att det nätt och jämt steg över de nedhasade tubsockorna, förutom någon enstaka töntig plugghäst och smilfink som antagligen satt hemma och övade hela nätterna. Det var då de flesta av oss insåg att det var hopplöst att ens försöka få ett högre betyg än 1 i det ämnet. Men med tiden ahr detju gåt hyfsat bra med att skriva ändå tycker jah. Och Vilken tur at man nu enbart skriver på en datorn ed alla dess möjlighetr till rättstavning, rätstavningsprogram och anndra finesser som man bara kude drömma om som ren sciense fiction i sluttet på sjuttiotalet. Uta ddet vete tusan hur textena hade sett ut.

Ja, och tänka sig att det till slut rann till i alla fall så att det blev ett blogginlägg idag med.

Publicerat i Om allt annat | 2 kommentarer