Och nu är Påsken över också… (Eller: Påsken, ett av världens bästa practical joke?)

Bildresultat för gamla påskbilder

Det gick så fort! Och jag som hade sett fram emot några extra dagars ledighet över Påsk. Nåväl, jag ska inte klaga. Vi hade det väldigt bra. Vädret var som alltid jättefint i Göteborg, vi umgicks med familj och vänner, och åt och drack gott som sig bör denna vårhelg.

Påsk är en trevlig helg tycker jag. Framför allt är det en helg som inte är så upphaussad som Jul, Nyår och Midsommar då så mycket ska förberedas och alla ska ha SÅ roligt och mysigt. Nej, på så sätt är påsken bättre, lugnare och så ligger den bra till på året. Vintern är på utgång och våren är på ingång med det efterlängtade ljuset och temperaturer som ligger på plussidan.

Det är lite lustigt med Påsk. Det är nog den kristna högtid som är minst sekulariserad samtidigt som den har en del gamla, kanske inte så kristliga inslag. Jesu lidande på korset, död och uppståndelse, sorg och glädje blandas med ägg, godis, påskris, påsklamm, lax, mer ägg, sill, påsköl- och brännvin, påskharar och vad vet jag. Ja, lite förvirrande kan det hela nog te sig.

För det första så vet väl egentligen ingen när Påsken ska infalla – ja förutom de som av någon anledning bestämmer att den ska inträffa vid ett bestämt datum varje år. Jag googlade på det och fann trovärdig information om att det vid ett kyrkomöte år 325 (ja, år trehundratjugofem), ska ha bestämts när Påsken ska infalla. De måste ha haft väldigt roligt på det mötet. Av förklarliga skäl var jag inte med på det kyrkomötet, inte något annat heller i och för sig, men jag anar hur det gick till. Konferenser har man ju deltagit i några gånger. Antagligen hade de haft en ganska tråkig konferens i något gammal kloster hela veckan och avslutat sista dagen med en bättre middag med gott om vin och lite stämsång mellan talen och så förstås några inhyrda artister för att höja upp stämningen. Ett par jonglerande eunucker och någon från det avlägsna Knutby som talade i tungor i takt med förföriska toner från krumhorn och harpa? Så, framåt småtimmarna har de yngre mötesdeltagarna ett litet nachspiel i någon av sovsalarna där de berättar rövarhistorier för varandra under tiden de sörplar i sig de sista skvättarna av ljummet nattvardsvin och drar i sig ordentligt av rökelsen. När det börjar ljusna i öster och de är ordentligt på örat är det en av dem som får en idé och håller på att skratta på sig när han ska förklara för kollegorna att han har kommit på kvällens, ja om inte rent av tidernas största practical joke. De andra rödmosiga killarna med mitrorna på svaj och uppknäppta prästkragar måste ha kiknat av skratt.

”Hö, hö, hö, grabbar, grabbar! Lyssna! Jag har kommit på det! Ha, ha, det är för jäk.. förlåt det är schitbra! Lyssna! Påschken ni vet, den som ingen vet när den ska firas. Jag har kommit på det! (hick) Vi bestämmer att den ska inträffa på fredagen, nej söndagen är bättre, ha, ha, ha, på söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen! Ha, ha, inte en jäve… förlåt kamrater, inte en levande själ kommer att kunna (hick) räkna ut när påschken ska firas.”

Så blev det och därmed kan påsken firas vilken helg som helst mellan 22 mars och 25 april. För att bestämma exakt vilken söndag den infaller måste man alltså se sig om efter i månen – bokstavligen. Och någon gör det uppenbarligen. Jag misstänker att det är några gråmunkar på ett avlägset och utkylt kloster i Karpaterna som sitter och klurar och kliar sig i tonsurerna medans de jobbar dygnet runt med att beräkna månens faser och att diskutera med sina internationella kollegor vilket datum påsken ska infalla på. Det måste vara en svår uppgift att samsas om, men uppenbarligen lyckas de.

Sedan är det ju lite roligt att vi har en påskhare som gömmer ägg med godis, att vi äter sill och en väldans massa ägg, dricker påskmust och en massa sprit. Johan Glans har en väldigt bra förklaring till hur de traditionerna kom till. Googla på det!

En annan sak som hör påsken till och som var nytt för mig är varför vi pyntar hemmen med påskris. Vet du det? Inte? Jo, det är så att förr i tiden användes riset till att piska barn och tjänstefolk för att de skulle påminnas om Jesu lidande på korset!!! Trevligt! Skönt att den seden har försvunnit i alla fall. Tänk er det. Barnen och tjänstefolket ligger och sover i sina halmfyllda sängar och så kommer husbonden in vid fyratiden på morgonen och piskar deras ryggar randiga med riset. Tänk dig hur det lät i gryningen runt om i hus, slott, torp och kojor när de fylldes av hjärtskärande skri och gråt ackompanjerat av husbönderas frustande skrikande: ”Liden, liden, I okristlige! Betänken Eder huru Herran Jesus Kristus hava utgjutit sitt blod och lidit för Eder skull! Böjen Eder rygg, för här skolen riset vina och rena Eder till kropp och sinne och påminna Eder under återstoden av dagen hur gott I hava det i jämförelse.” Troligtvis upprepades det där varje morgon under påskhelgen ända tills söndagen då allt var frid och fröjd om man plötsligt skulle glädjas och fira istället. Inte undra på att folk pimplade i sig en stora mängder påskbrännvin och påsköl. Som vän av ordning undrar man också vem som piskade husbonden? Kanske var det smeden i byn? Den stackarn måtte i så fall ha haft fullt upp. Eller så slapp husbönderna rent av undan riset i kraft av att de var husbönder? Troligen det sistnämnda. Och hur kom fjädrarna in i bilden? Kan sedvänjan med att fästa fjädrar i riset ha uppkommit då någon ovanligt nitiskt bokstavstroende husbonde inte bara gick loss på barn och tjänstefolk med riset utan även lät det vina i hönshuset? Tur i så fall att han inte gick loss i ladugården. Hur hade det sett ut med kosvansar, gristrynen och hästovar i påskriset?

Återigen är det bekräftat. Allt var inte bättre förr! Det nutida påskfirandet är helt klart att föredra.

Bildresultat för Bild på påskris

Annonser
Publicerat i Om sån´t jag tänker på | Märkt , , , | 1 kommentar

Lerins lärlingar, absolut bäst på tv nu

Jag säger bara: Lerins lärlingar. Har du sett den tv-serien? Om inte har du gått miste om något ovanligt och bland det varmaste och finaste som SVT någonsin har producerat.

 

Bildresultat för lerins lärlingar Brasilien bild

(Bildkälla:Webtv-nu SVT Play)

I den första säsongen som sändes 2018 fick vi bekanta oss med ett gäng ungdomar i Karlstad, samtliga med olika funktionshinder, och Lars och Junior Lerin. Varje vecka träffades Lars och lärlingarna för att uttrycka och utveckla sin kreativitet. De målade, tecknade, skrev, dansade, spelade musik och sjöng. Lars inspirerade, stöttade och uppmuntrade. Alltid berömmande och upplyftande ord, aldrig mästrande eller instruerande.

Lars Lerin är fantastisk som konstnär och ledare. Så lugn och naturlig, närvarande och tillgänglig. Han sprider värme och skaparglädje till sina lärjungar och oss som ser på dem i tv. Genom sitt milda, vänliga sätt, med glädje och humor får han ungdomarna att stortrivas och utvecklas som konstnärer och människor. Jag har svårt att tro att någon annan skulle kunna göra det bättre. Som betraktare i tv-soffan blir man berörd, glad och varm om hjärtat. När ungdomarna med stolthet och glädje visar upp sina konstverk inför drottning Silvia och en stor publik smög sig en tår in i min ögonvrå, och jag tror i många andras med.

I den andra säsongen av Lerums Lärlingar lämnar Lars och Junior Karlstad för att resa till Rio de Janeiro tillsammans ett tiotal av ungdomarna. Där ska de få inspiration till karnevalen de anordnar hemma i Karlstad. De som inte har följt med till Rio förbereder karnevalen på hemmaplan. 

Det är fascinerande och slående hur mycket ungdomarna har utvecklats över de två säsongerna. Några som knappt deltog alls i början an den första är nu aktiva och pratsamma. Flera av dem som tog mod till sig att resa till Rio hade aldrig flugit tidigare och en del hade aldrig varit utomlands. De sade att de valde att följa med för att utveckla sig själva trots sina svårigheter att t.ex. hantera ovisshet, nya situationer och att lämna sin trygghet. Det visar på mod och självinsikt. Att se dem övervinna sina svårigheter och hinder, hur de tar in alla nya möten, miljöer, intryck och njuter, gläds och trivs på resan är fantastiskt.

Också de som har stannat kvar i Karlstad får utmana sig själva. De träffar olika konstnärer som inspirerar att prova nya konstarter. Lärlingarna överraskar sina vänner, konstnärerna och oss tittare med sina prestationer och flera blir också överraskade själva. Jag tänker bl.a. på den musikintresserade och musikaliske Timmy som får träffa sin idol Petter. De spelar in en demo med Petter som rappar till Timmys musik. Den förvåning och glädje Timmy visar när Petter överraskande dyker upp är härlig och värmande. Så också när Janni blir överraskad och får resa till Stockholm och bevista en stor gala. Hon bär sin fina blå festklänningen med stor glädje trots att hon blev illa behandlad och sårad när hon senast bar den, på sin studentexamen.  

Att se hur väl ungdomarna, Lars och Junior fungerar tillsammans och deras samhörighet som har vuxit fram över tiden är stort. Stort är också att få en liten glimt av dessa unga människors liv genom miniporträtten i programmen. Vi får möta dem i sin hemmiljö, på sina jobb och tillsammans med familj och vänner. De berättar om sina liv, glädjeämnen och svårigheter och hur illa många av dem har blivit behandlade av andra barn och i vissa fall av lärare och vuxna när de gick i skolan. 

Det mest fantastiska är den glädje och visdom dessa ungdomar uttrycker. Glädje över små och stora ting. Glädjen de visar när de träffar varandra, Lars och Junior och sina idoler. Glädjen och den stora stoltheten när de visar upp sina konstverk inför kamraterna och på vernissagen och när vi får följa med till deras arbetsplatser och höra dem berätta vad de arbetar med. Den självklara, oförställda visdom och kärlek de uttrycker och visar. Det är fint. 

Jag kan inte låta bli att förundras över att samhället inte inkluderar alla dessa människor med s.k. funktionsnedsättningar mer och bättre. Varför är det inte fler företag och organisationer som anställer personer med Downs syndrom, Aspergers, autism och andra s.k. funktionsnedsättningar? De kanske inte alltid kan utföra annat än de enklaste arbetsuppgifter, men de har så mycket mer att bidra med, så mycket glädje och kärlek att sprida. I vår stressiga, rationella och på många sätt hårda vardag och värld behövs de också. De skulle få oss andra att slappna av, inte ta oss själva på så stort allvar, ta ned oss på jorden emellanåt, få distans till det vi håller på med och stanna upp och tänka till. De själva skulle växa så otroligt mycket av att få ett riktigt jobb, bli uppskattade, inkluderade och vara en del i en gemenskap. Vi andra, som kanske är de verkligt funktionsnedsatta ur ett medmänskligt perspektiv, skulle också växa som personer och medmänniskor. Världen skulle bli lite bättre om vi inkluderade fler, och inser att dessa personer är en outnyttjad resurs. 

Så min vän, om du inte har sett Lerins Lärlingar, varken säsong 1 eller 2, vad väntar du på?      

Publicerat i Om sån´t jag tänker på | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Allt fler har gjort det!

Jag har sett att allt fler har gjort det, mestadels ungdomar men även fler och fler medelålders. Jag tror mig ha sett en ung man som har gjort det, i övrigt är alla jag har sett unga kvinnor. På pendeltåget finns det reklam från en klinik, med priser och en bild på en vacker kvinna med perfekt utseende.

Jag skriver om läppförstoring genom att spruta in en slags gelé i dem. Fillers kallar reklamen på pendeltåget det och det kostar bara 2000 kr för 1 mg! Hur många milligram som går åt till att göra ett par genomsnittligt naturligt stora läppar så stora som kunderna uppenbarligen önskar ha dem, d.v.s. att de putar på karaktäristiskt sätt, framgår inte av reklamen.

Vad är det som sprutas in i läpparna? Jo, Hyaluronsyra heter det och är ett ämne som utvinns ur röda tuppkammar. Det är egentligen ingen syra utan ett ämne som har en fantastisk förmåga att binda vatten. Ämnet finns naturligt i kroppen, i huden, brosk m.m. men halten minskar med åldern. Tupparna har avlats för att få en så stor kam som möjligt och kammen är det enda som används på tuppen. Resten av fågeln mals ned och används till minkmat eller biogas (källa Kaliber SR P1). Varje tuppkam ger en mindre mängd hyaluronsyra och jag antar att det går åt några tuppar för varje läpp som skall fyllas. Etiskt?

(BIld: SR P1 Kaliber)

Hyaluronsyra hörde jag talas om för närmare 30 år sedan när jag utbildade mig till LOTS processledare. Mannen bakom LOTS-processen hade jobbat i ett projekt på ett stort läkemedelsföretag som handlade om att ta utveckla och marknadsföra ett nytt läkemedel för behandling av grå starr. Jag vill minnas att det handlade om att byta ut ögonlinsen mot en lins som innehöll hyalonsyra från tuppkam.

Men, varför i hela friden är det så vanligt bland unga kvinnor att förstora sina läppar? Uppenbarligen för att de tycker att det är snyggt. Kanske är det en generationsfråga om det uppfattas som attraktivt eller ej för jag har ännu inte träffat någon bland vänner eller kollegor som tycker att det ser snyggt ut. Tvärtom är uppfattningen oftast att det ser löjligt, närmast skrattretande, billigt och fult ut. Kanske är det bara de läppar som har fyllts lite för mycket av klåpare till kirurger eller patienter som vill att det ska synas ordentligt, som man lägger märke till? De som får dem att göra skäl för namnet duck lips?

Mitt bestämda intryck är att fillers har blivit allt vanligare med tiden. Om man surfar runt lite på ämnet fillers på nätet förstår man snart att detta är big business. Och inte bara fillers i läppar utan på alla möjliga ställen på kroppen, liksom butoxbehandlingar. Fillers måste vara den perfekta skönhetsbehandlingen ur ett girigt säljarperspektiv. Det är relativt lätt och snabbt att injicera, det betingar ett högt pris och effekten sitter bara i några månader upp till ett år. Därefter är det dags att fylla på igen. Jag kan tänka mig att om man väl har börjat med dessa behandlingar blir det nya utseendet så småningom en normalitet och man fastnar i ett behov av att fylla på och kanske också utöka behandlingarna.

Personligen tycker jag att det är beklämmande att, framför allt riktigt unga kvinnor, tycker att de blir mer attraktiva genom att spruta in mer eller mindre främmande substanser i ansiktet och andra ställen på kroppen. Jag undrar var de får uppfattningen att det är attraktivt ifrån? Är det från killarna och männen i sin omgivning? Från tv och andra media? Är det ett mode? Grupptryck – ”alla gör det”? Beror det på bristande självkänsla? Skev självbild? Är det för att s.k. skönhetskliniker marknadsför sina tjänster alltmer aggressivt?

Jag tycker faktiskt mest synd om flickorna och kvinnorna som oavsett anledning är villiga att genomgå och spendera stora pengar på dessa behandlingar. För mig tyder det på att något är ur led i vårt samhälle när unga, söta och vackra flickor och kvinnor vill eller känner sig tvungna att trots vissa risker bättra på sitt utseende genom att lägga sig under sprutan och kniven. Jag hoppas den här trenden går över för de unga kvinnornas skull. Ni är attraktiva som ni är!

Jag är medveten om att många inte har samma uppfattning som jag och jag respekterar det. Hör gärna av dig om du tycker att jag har helt fel och inte fattar någonting.

Publicerat i Om allt annat | Märkt , | Lämna en kommentar

Vardagsmat – Norske vaffler

Idag, den 25 mars, är det våffeldagen i Sverige eller Vårfrudagen som den också kallas. Egentligen heter dagen Jungfru Marie bebådelsedag och den infaller alltid nio månader före jul och enligt den kristna tron firas idag att jungfru Maria bedådades av Herren. Du kan säkert räkna ut vad det ålderdomliga uttrycket betyder. När och hur våfflorna kom in i bilden och blev förknippade med denna dag är för mig höljt i dunkel. Kanske är det så enkelt så att man har blandat ihop orden Vårfrudag och våffla – våffeldag? Jag vet inte och struntar faktiskt i det också. Det viktiga är att vi äter goda våfflor den här dagen, eller hur?

Idag lagade jag Norska vaffler (se bild ovan) enligt kusin Richards recept:

  • 150 gram smör. Smält i en kastrull och låt svalna.
  • Vispa ihop två ägg och 6 matskedar socker.
  • Blanda 300 gram vetemjöl, 1 tesked bakpulver och 1 tesked vaniljsocker. Häll allt i äggsmeten.
  • Häll i 4 deciliter mjölk och blanda väl med en ballongvisp.
  • Häll i det smälta smöret i smeten och blanda till en blank och fin smet.
  • Grädda i våffeljärn

Låt våfflorna svalna på ett ugnsgaller och vispa under tiden grädden, tag fram sylt av föredragen sort OCH smör, strösocker och brunost.

En klassisk norsk våffla består av en våffla, bredd med ett generöst lager smör och tunt skivad hyvlad brunost. En del föredrar smör och strösocker, andra föredrar att äta våfflan med vispad grädde och sylt och åter andra lägger gärna lite sylt på brunosten.

OM du till äventyrs inte har ätit våfflor på norskt vis d.v.s. med brunost tycker jag att du ska prova det. Det är riktigt gott. Risken är dock att du blir beroende så när du ändå är inne på bloggen föreslår jag att du läser mitt gamla inlägg om vådan av ett allt för ymnigt intag av Norska Vaffler, här är länken; https://wordpress.com/block-editor/post/rsomitraktor.wordpress.com/116

Ha de på bade, melkeshokolade!

Publicerat i Vardagsmat | Lämna en kommentar

Vardagsmat – Pollo Diabolico

I torsdags kom en ny maträtt till världen. Då vi tyckte väldigt mycket om den tänkte jag att du kanske också vill prova på den. Vi hade inte bestämt vad vi skulle äta och hade inte inhandlat något speciellt utan det blev till att inventera kylskåpet när det var dags att laga middag. Jag kallar anordningen Pollo Diabolico vilket betyder djävulsk kyckling på italienska, i alla fall enligt Google translate, guisto?

Det här hittade och använde jag (till 3 portioner):

  • En påse med färsk spagetti, till tre personer
  • 3 kycklingfiléer
  • Spetskål, 1/2 litet huvud
  • 2-3 selleristjälkar
  • 3 tsk Sambal Oelek
  • 1 burk finkrossade tomater
  • 3 vitlöksklyftor
  • Salt och peppar, paprikapulver, flytande honung, torkad mejram, buljong/buljongtärning, smör och smör & rapsolja till stekning.

Så här gjorde jag:

  • Börja med att sätta på ugnen i god tid, 175 grader.
  • Krydda kycklingen med paprikapulver, salt och peppar.
  • Stek filéerna i smör och rapsolja i en het stekpanna. Cirka 1 minut på var sida. De ska bara få lite färg.
  • Lägg filéerna i en ugnsfast form och snitta dem med en vass kniv på ovansidan, 5-6 snitt, 3-4 millimeter djupa.
  • Bred en tesked sambal oelek över var och en av filéerna, se till att det kommer ned i snitten också.
  • Ställ in kycklingen i den varma ugnen. Innertemperaturen ska upp till 72 grader i mitten av den tjockaste delen, det tar ungefär 20 minuter.
  • Häll tomatkrosset i en kastrull, lägg i buljongtärningen eller en skvätt flytande, höns-, grönsaks, eller köttbuljong bör gå lika bra. Tag det du har. Pressa i 2 vitlöksklyftor.
  • Salta och peppra tomatsåsen och tillsätt en matsked torkad mejram.
  • Lägg ned en rejäl klick smör (4-5 matskedar) i tomatsåsen och låt småputtra. Smaka av och salta/peppra mer efter behov så att smakerna balanseras och det blir en djup och god smak. Rör om då och då.
  • Skär kålen och selleri i centimeterstora bitar.
  • När kycklingen har stått i ugnen en stund är det dags att sätta på pastavattnet, och strax innan du lägger i pastan är det dags att fräsa upp grönsakerna.
  • Skölj ur stekpannan och bryn grönsakerna tillsammans med en pressad vitlöksklyfta i generöst med smör och rapsolja. Det ska bara få lite färg men ändå ha kvar spänst och tuggmotstånd. Salta, peppra och häll i en matsked flytande honung. Rör om och håll varmt.
  • Koka pastan enligt anvisning. (ett par minuter)
  • Häll av pastavattnet och rör ned tomatsåsen i pastan. Blanda väl.
  • Lägg upp maten på tallrikarna. Kycklingen på grönsaksfräset, rulla upp pasten med en stekpincett och lägg upp en rulle bredvid kycklingen. Riv lite parmesan över pastan och garnera med ett par basilikablad.
  • Vi drack vatten till men jag ät ganska säker på att ett glas rött fungerar också.
  • Smaklig måltid!

Publicerat i Om musik, Vardagsmat | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Fredag eftermiddag

Ännu en intensiv arbetsvecka är till ända och jag är trött. Trött på ekorrhjulet. Även om jobbet är utmanande, spännande och innebär mycket lärande är det ändå de återkommande rutinerna som sliter på mig. Tidigt upp om morgnarna, samma morgonrutin varje vardag, samma buss/pendel/spårvagnsresa med samma trängsel och jäkt varje morgon. Sak samma på eftermiddagen när det är dags att åka hem. Intensiva dagar på kontoret.

På jobbet är det full fart från start. Planeringsmöten, arbetsmöten, uppföljningsmöten, anställningsintervjuer, utvärderingsmöten, touchdowns med medarbetare och chefen, problemlösningsmöten, kreativa möten, utbildningar, ja det tar aldrig slut. Det vore en sak om man kunde halvsova sig igenom mötena med en kopp kaffe, mazariner och lite småtjôt men här gäller det att vara helskärpt hela tiden, bidra och prestera. Ibland hinner man sitta ned och beta av några av alla uppgifter man har samlat på sig under dagarna. Samtidigt som det är fullt upp och man ibland känner sig otillräcklig och stressad är det också givande och spännande. Givande för att det är så lärorikt, vi bryter ny mark och för att på gamla dagar få arbeta med så många duktiga och extremt kompetenta människor. Det gäller att hänga med, att lära sig mycket, och göra det snabbt.

Jag kommer att tänka på min farfar och vad han tyckte om kontorsarbete när jag var nyss fylld tjugo och jobbade på bank.

Jag kom hem helt slut efter ett stressigt dagsverke i kassan och uttryckte det. Han, en arbetare och socialist av den gamla stammen, född i slutet av 1800-talet kunde inte förstå hur jag kunde vara trött. Jag hade ju inte gjort ett hederligt handtag på hela dagen. Han gjorde inget för att dölja sitt förakt. En tjänsteman som blev trött av att vända papper i åtta timmar! Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det.

Det är inte konstigt att man är lite trött när det är dags att åka hem på eftermiddagarna, så också i eftermiddag. Jag kom iväg redan vid halv fyra-tiden och solen sken rätt i ansiktet när jag kom ut, från snett över horisonten. Ett par djupa andetag. Skaka av sig jobbtankarna och njuta av att det är fredag. Släntrar iväg mot spårvagnshållplatsen och kommer fram ett par minuter innan vagnen ska komma enligt skylten. Jag hinner koppla hörlurarna till telefonen och sätta på lite musik. Tänkte först spela Stones men det blev ”Best of Ulf Lundell”. Är nöjd med att solen skiner för ovanlighetens skull. Tyvärr inte så starkt och så värmande som jag och de andra törstande skulle vilja, men ändå, solsken är man inte bortskämd med så här års. När spårvagnen stannat är den välfylld och många av passagerarna skall tydligtvis gå av vid Solna station där jag kliver på. Tror du att alla som ska kliva på kan vänta på att de som skall kliva ur kommer ur? Nej då! Här ska en del ombord först och tränger sig emellan de som håller på att ta sig ut, som om vagnen av någon anledning skulle avgå innan alla har hunnit komma på. Vad trött jag blir!

Ombord spårvagnen är det trångt och det gäller att hålla i sig. Det är något konstruktionsfel på dessa spårvagnar för det går uppenbarligen inte att vare sig starta eller stanna mjukt. Varje gång sker det med ett kraftig ryck som får den oförberedde att flyga framåt eller bakåt som en vante. Sådant blir jag trött av, hur svårt kan det vara att köra mjukt?

Jag åker bara en hållplats då det går inte att åka längre. Nästa station är Solna station och ändhållplats. Samma sak igen! Folk tränger sig av som om föraren hade ropat ut att det fanns en bomb ombord. Dock är det inga som skall ombord av naturliga skäl.En del halvspringer mot pendeltågsstationen, en sträcka på ungefär 2-300 meter. Man förstår det! Tågen går ju i regel bara med 5 eller 6 minuters mellanrum så det gäller att vara på bettet! Vad trött jag blir!

Står på perrongen tillsammans med några hundra andra. Blundar. Hör Lundell sjunga om Österlen och drömmer mig bort. Känner den svaga solen lysa framför mina stängda ögonlock, en svag bris fläktar i ansiktet och det luktar svagt av torr sand. Hinner tänka att jag skulle kunna stå vid en åkerkant, en tidig vårdag, strax utanför Simris. Rycks tillbaka när tåget kommer in och det är dags att gå ombord. Samma sak nu. Några har uppenbarligen någon slags fobi om att inte kunna komma med tåget fort nog och måste gå ombord samtidigt som en massa andra lämnar. Jösses vad är det för fel på folk!. När jag klev av, tre stationer senare, kunde jag faktiskt kliva av utan att behöva trängas med påstigande. Ovanligt! Det finns kanske hopp om mänskligheten ändå!

Så en kort promenad från pendeln till bussen. Går förbi en tiggare i en tunnel. Hon sitter där varje dag insvept i ett stort antal filtar och täcken, morgon som kväll. Mager och eländig ropar hon ut något på sitt språk. Rösten är gäll och trött. Intill står två till synes välmående medelålders kvinnor bredvid plakat och broschyrställ. De är där för att förkunna sin tro. Vilken församling de tillhör eller tro de bekänner sig till är oklart. De är inte så aktiva i sitt förkunnande och i sin strävan att locka fler till den rätta tron. De stå där mest och småpratar med varandra i sina finkläder. Kontrasten i ögonblicket är slående. Två troende som är där för att förkunna sin tro som sannolikt innehåller något om att ta hand om sin nästa, behandla alla lika etc. såsom det brukar. Två meter bredvid sitter tiggaren, och jag som går förbi med raska steg och låten ”Hon gör mig galen” i lurarna. Absurt! jag blir ännu tröttare.

Bussen står inne. Jag kliver ombord. Ingen trängsel ännu. I bussen luktar det starkt av ketchup och jag förstår snart varför. En bit in sitter två killar och äter spagetti med ketchup och kanske köttfärssås, jag ser inte efter så noga, med plastbestick ur var sin matlåda. Tittar man på någon direkt riskerar man att åka på en propp som bekant så det är bäst att inte stå där och glo på dem. Grabbarna i tjugoårsåldern äter uppenbarligen en sen lunch eller tidig middag i bussen. Det luktar starkt av ketchup. Förr fick man inte ens ta med sig en pinnglass ombord på bussarna. Nu går tydligen allt an. Ett föräldrapar med barnvagn kommer ombord. Mamman med barnvagnen installerar sig i utrymmet mitt i bussen och pappan med ett barn i fyraårsåldern sätter sig nästan längst fram vid föraren. Så börjar de kommunicera med varandra, eller snarare skriker. Det låter inte som om de är osams utan mer som om de samtalar om något vardagligt fast väldigt ljudligt. Jag blir ännu tröttare och skruvar upp volymen.

Bussresan är OK. Fast som vanligt måste chauffören köra upp på varenda trottoarkant under sin väg. Kanske är det en intern tävling bland chaffisarna? Jag blir inte mindre trött av det eviga skumpandet. Jag tänker. Varför bor vi här? Varför utsätter vi oss för trängsel, otrevliga och ohyfsade människor och riskerar att få stryk av skitungar om vintrigare på dem aldrig så lite.

Varför bor vi inte där vi vill bo? Där inte trängseln och hetsen är så påtaglig? Där man kan byta ett par ord med en främmande människa eller se på någon utan att få en dansk skalle?

Äntligen hemma. Går uppför alla sex trappor. Nittiosex trappsteg. Hissen ska bytas ut och det tar minst fem veckor. Tre veckor har gått nu och kondisen har utvecklats positivt. Kanske har skinkorna blivit fastare också? Skadar ju inte i så fall. Andfådd når jag vår våning och Charlie börjar genast skälla inifrån.

Som alltid blir man välkomnad på det mest fantastiska sätt av vår Golden. Han beter sig som om man varit borta i tre månader även om man bara har varit ute med soporna. Det är härligt. Den oemotståndliga är också hemma. Äntligen hemma! Det är fredag och tröttheten finns där men inte längre på samma sätt. Om en stund ska jag gå nedför trapporna igen. Ta en tur till ICA för inköp av fredagsmiddag. Ikväll blir det räkor med allt som hör till. Vitt vin till maten och en iskall dry martini under tiden jag plockar fram allt. Äntligen hemma, äntligen helg!

Publicerat i Om allt annat, Om sån´t jag tänker på | 2 kommentarer

Det kunde ha slutat riktigt illa

I onsdags eftermiddag hände något jag aldrig varit med om tidigare och som jag definitivt kan vara utan i fortsättningen också. Det kunde också ha blivit slutet för R som i Traktor. Detta var vad som hände:

Som vanligt efter jobbet går jag ned på Solna stations pendeltågsperrong för att ta tåget hem till Sollentuna. Ett stycke framför mig går en ung kille med kapuschong över huvudet och pratat ovanligt högt i telefon på ett för mig främmande språk. Ett stycke ut på perrongen passerar jag killen och kastar då en blick på honom då jag i ögonvrån har sett att han under kapuschongen bär en s.k. rånarluva. Endast ögonen syns i hans ansikte.

Jag hinner inte mer än så innan han skriker ”Vad tittar du på?”. Jag svarar inte och fortsätter gå. Direkt därefter skriker han igen ”Vad tittar du på din fitta?” Jag stannar , vänder mig om och svarar lugnt ”på dig”. Han har nu kommit ifatt mig och står ett par meter ifrån. ”Vad tittar du på din fitta, jävla fittunge! ”Jag tittade på dig” sade jag, fortfarande lugn men nu med fullt adrenalinpåslag. Han fortsätter skrika ”Försvinn härifrån! Fitta, djävla fittunge!” Jag ser enbart hans svarta ögon i luvans springa. Jag svarar ”Vad håller du på med?” Han kommer närmare och jag upprepar frågan. Innan jag hinner reagera nämnvärt försöker han skalla mig. OM jag tar ett halvt steg bakåt i rörelsen eller om han står lite för långt ifrån vet jag inte men i alla fall missar han och jag snuddas bara på hakan av skärmen på hans kapuschong. Jag står kvar och frågar igen ”Vad du håller på med egentligen?” vänder mig om och går därifrån med rädslan och ilskan sprutande ur öronen. När jag gått 15-20 meter vänder jag mig om och ser att grabben är på väg mot utgången.

Tankarna virvlar i huvudet och jag är darrig av en blandning av rädsla och ilska. Tåget kommer och jag skriver snabbt ned tidpunkt, signalement och händelsen i telefonen. Tankarna om vad som kunde ha hänt, vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda, tankar om att han kunde ha sparkat ned mig när jag gick därifrån, eller ha stuckit en kniv i mig istället för att skalla mig. vad som hade hänt om skallen hade träffat – det gör tydligen så fruktansvärt ont att man blir paralyserad för en stund. Jag märker inte ens att tåget stannar och lämnar ”min” station utan får åka med till nästa station och ta tåget tillbaka. Efter hand lugnar jag ner mig, glad ändå för att det gick bra. Då det bara stannade vid en hotfull situation och händelsen var passé valde jag att inte ringa 112 där och då. På bussen och hemma senare på kvällen tänker jag på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Jag vet faktiskt inte. Självklart finns det en massa alternativ men grejen är den att jag inte hann tänka alls. Hela händelseförloppet gick så fort och hela min uppmärksamhet var riktad mot den mycket aggressive personen framför mig och den hotfulla situationen. Jag reagerade enbart på någon slags instinkt. Adrenalinet, rädslan och min egen ilska gjorde att mina sinnen var på helspänn och jag var 100% fokuserad på killen framför mig. Jag hann aldrig tänka att han kunde skalla mig, eller att jag kunde vända mig om och gå därifrån i ett tidigare skede eller att på något sätt parera eller slå tillbaka.

Det är faktiskt det som jag mest har stannat kvar i mitt huvud i efterhand. Att händelsen gick så fort. Att jag i princip inte hann tänka alls. Att alla mina sinnen var upptagna med att ta in situationen. Att jag enbart gick på någon slags ryggmärgsreflex.

Innan händelsen i onsdags har jag vid enstaka tillfällen tänkt på hur jag bör agera i sådana situationer, vad man bör och inte bör göra. Det är lätt att vara lite kaxig och exempelvis tänka att man nog skulle kunna klara av en skitunge i övre tonåringen om man skulle behöva – med försvarets närstridsutbildning i ryggen från 1978 skulle man väl klara av en sådan?! Nu vet jag att verklighet och vad man tänker innan är två fullständigt olika saker. Man d.v.s. jag agerade och reagerade utan att tänka en genomtänkt tanke och jag tror kanske att det är så man går generellt. Om man reagerar annorlunda och hinner agera tror jag det beror på att man har tid att tänka och att man har någon slags träning inövad så att man kan använda den instinktivt.

Händelsen är polisanmäld då jag tänkte att den aggressive killen kunde ha begått något annat innan eller efter händelsen på perrongen, och de tog den på stort allvar och skulle bl.a. ta in videoupptagningarna från kamerorna på stationen. En anmälan om försök till misshandel är gjord och det känns bra.

Vad är det som får en ung kille, jag uppskattar hans ålder till 18-22 år, att bli så förbannad att han försöka skalla en främmande vuxen person för att han kastar en blick på honom? Kanske var han påverkad av något? Jag vet inte. Mitt intryck är att han inte uppträdde berusad men han kan ju ha tagit något annat som man inte blir hög av. Han uppträdde så provocerande, dels genom sin uppseendeväckande klädsel och dels genom att vara så verbalt och fysiskt aggressiv. Vad rörde sig i hans huvud? Vad är det som har lett fram till hans agerande? Var det slumpen att det blev jag? Eller kan det ha varit en missnöjd läsare av min blogg – kanske någon som har retat upp sig på mitt inlägg om SD i samband valet förra året, eller gillade han inte mitt recept på stekt Skrei? Var händelsen en attack på det fria ordet? Skämt åsido. Jag undrar vart vi och vårt samhälle är på väg när jag och sannolikt många andra råkar ut för liknande och värre händelser varje dag. Det är bara att läsa notiserna i tidningarna och lyssna på radio och tv.

Hur som helst gick det bra och jag har nu fått erfara något som inte är helt ovanligt men som jag bara har läst och hört om tidigare. Jag är glad att jag hade turen på min sida och att jag på köpet har vunnit några nya insikter. Kanske borde jag gå en självförsvarskurs så att jag inte enbart agerar helt planlöst med förlängda ryggmärgen om jag skulle råka ut för fler liknande situationer? Närstridsutbildningen från 1978 var ju inte till någon hjälp alls!

Publicerat i Om allt annat | Märkt , , | 3 kommentarer

Vardagsmat, stekt Skreifilé

Nu är det högsäsong för den fantastiska Skreitorsken. Under senvintern simmar Skreien genom en stor del av det kalla ishavet, där den har ätit sig stor och stark inför den väntande leken, till bl.a. Lofoten i norra Norge. Den är kraftig, muskulös, vit och fast i köttet och därmed en fantastisk matfisk. En annan bra sak med Skreien är att den inte är speciellt dyr när den finns att köpa i våra fiskdiskar.

Min gode vän, tillika f.d. kollega och mentor i Norge, Hermod Torbjörnson bor stora delar av året i Lofoten där han är född och uppvuxen. Hermod som är pensionär sedan några år är en sprek gutt och en riktig storfiskare som med sin relativt lilla båt landar tusentals kilo av den fina Skreien varje vårvinter. Mycket av fångsten säljer han till den lokala fiskuppköparen men en hel del lufttorkar han till s.k. torrfisk och så äter han förstås den nyfångade och pinfärska fisken på traditionellt norkst vis. När vi jobbade tillsammans i Oslo bjöd han mig en gång till en restaurang med det passande namnet Lofoten. Där åt vi förstås kokt Skrei på traditionellt vis med kokt potatis, kokt syrlig torsklever, flatbröd och smör. Skrei var för övrigt den enda maträtten de hade på menyn, men trots det var (är) det alltid svårt att få bord där.

För mig och den oemotståndliga är Skrei kanske inte något vi slänger ihop en tisdagskväll utan mer något vi lagar till en trevlig lördags- eller söndagsmiddag. Jag brukar servera kokt potatis, skirat smör, riven pepparrot och kokta gröna ärtor till antingen stekt och ugnsbakad Skreifilé eller skreirygg. Det är lätt att laga och de enkla ingredienserna med de rena smakerna kompletterar varandra till gastronomisk fulländning.

Här är mitt recept på stekt Skrei. Du behöver:

  • Filé av Skrei med skinnet kvar. Ca 300 gr eller 7-8 cm per person
  • Smör & Rapsolja till stekning
  • Skirat smör
  • Kokt potatis
  • Kokta gröna ärtor
  • Riven pepparrot
  • Salt och svartpeppar

Jag utgår från att du kan koka potatis och ärtor, likaså att riva pepparrot och skira smör och även planera detta så att alltihop blir färdigt samtidigt. Bra! Då kan jag fokusera på fisken istället.

Sätt ugnen på 175 grader i god tid. Skölj av filén under rinnande vatten. Putsa den med med kniv om det behövs t.ex. kan du skära bort det sladdrigaste av buksidan. Fiskfilén innehåller ben (fisk gör det) men de är stora och väldigt svåra att missa så jag låter dem vara kvar. Köper du Skreirygg istället för filé slipper du benen. Skär fiskfilén i lagom stora portionsbitar, ca 7-8 cm breda, och torka av dem med hushållspapper. Lägg fisken med skinnsidan uppåt och salta och peppra. Hetta upp en stekpanna på spisen. Den ska vara ordentligt varm men inte rödglödgad. Lägg fisken med skinnsidan nedåt i stekpannan. Salta och peppra på ovansidan. Stek ett par minuter tills skinnet har fått färg. Sänkt spisvärmen till medel efter två minuter, men se till att temperaturen är såpass hög att fisken fortsätter stekas och inte börjar koka i sin egen saft. Vänd fisken försiktigt i pannan när skinnet fått färg och lite yta så att skinnsidan hamnar uppåt – jag använder två stekspadar så att fiskbitarna inte går sönder. Stek ett par minuter till och lägg försiktigt över fiskbitarna med skinnet uppåt i en lättsmord ugnsfast form och ställ in i ugnen. Nu ska temperaturen upp till 70 grader. Jag använder en av mina bästa vänner i köket till att kontrollera och ha koll på temperaturutvecklingen (se bilden nedan). När temperaturen är uppnådd serverar du fisken direkt tillsammans med tillbehören. Vill du vara riktigt norsk serverar du självfallet ett gott rött vin till maten. Prova! Det passar jättebra! Smaklig måltid!

Min vän mattermometern. Finns att köpa i vanliga matbutiker och kostar strax under 200 kr. Den är lätt att sticka in i alls slags mat och visar snabbt temperaturen i den lilla displayen. En kanongrej!

Publicerat i Vardagsmat | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Bloggen och de 101 inläggen

I onsdags lade jag upp mitt inlägg nummer 100 på denna blogg. Hurra! Det är värt att fira tycker jag.

Bildresultat för champagne

Och så vill jag förstås på klassiskt prisutdelningsmanér passa på att tacka alla i min närmaste omgivning, med den oemotståndliga i spetsen, som har stått ut och alltjämt står ut med mig när jag är i skrivartagen. Jag vet att det inte är lätt att få kontakt med mig då, att jag i bästa fall svarar enstavigt på tilltal och i övrigt är allmänt enerverande genom min mentala frånvaro. Jag är oändligt tacksam för att ni låter mig hållas och understundom också hjälper mig att komma på ämnen att skriva om, vara bollplank för nya idéer och inte minst för att ni oftast uppskattar det jag skriver. Jag vill också tacka mina största fan Inger för alla vänliga och kommentarer och till sist alla ni läsare runt om i världen (i 43 länder) för att ni orkar läsa mina alster. Och så förstås självklart lilla mamma. Tack för ert stöd, jag älskar er och hoppas ni står ut med mitt skrivande ännu ett tag.

Det skulle väl platsa som tacktal på Oscarsgalan eller hur? Eller kanske inte! Lite för kort och inte tillräckligt många tack… men till vid utdelning av Augustpriset kanske det skulle duga? – Jag lovar att berätta hur mitt tacktal tas emot vid vilken prisutdelning det än må vara, om det mot förmodan skulle bli aktuellt…  

Det känns bra att jag, trots temporära perioder av idétorka, har lyckats få ur mig så många kåserier och framför allt för att ni är så många som läser dem vilket jag väljer att tolka som att ni uppskattar dem och inte är notoriska masochister som älskar att plåga er själva till vansinne med jättelånga texter som ni avskyr att läsa.

I stort sett är samtliga inlägg som jag har skrivit så kallade kåserier, eller något som med lite god vilja kan kallas för kåserier. Inför nästa etapp, mot det tvåhundrade inlägget tänker jag fortsätta med dem men också förnya mig lite genom att publicera egna och goda vänners recept under rubriken ”Vardagsmat”. Det första receptet tjuvstartade jag med i torsdags och fortsättningsvis blir det ett recept i veckan. Jag hoppas att ni kommer att uppskatta dem, om inte får ni höra av er till mig.

Till sist tänkte jag dela med mig av lite bloggstatistik, nämligen de tre mest besökta kåserierna genom tiderna, hittills, på R som i Traktor:

  1. Vaffler – Norrmännens inofficiella (men inte ofarliga) nationalrätt. (13% av samtliga visningar) https://rsomitraktor.wordpress.com/2012/10/08/vaffler-norrmannens-inofficiella-men-inte-helt-ofarliga-nationalratt/
  2. Påslakan, vår tids förbannelse (7% av samtliga visningar) https://rsomitraktor.wordpress.com/2013/01/06/paslakan-var-tids-forbannelse/
  3. Gudamat kallade August Strindberg den för (7% av samtliga visningar) https://rsomitraktor.wordpress.com/2012/10/18/gudamat-kallade-august-strindberg-den/

Trevlig helg!

Publicerat i Om allt annat | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Asieninspirerad kycklingsoppa och semla

Idag var det vår tur att bjuda herr och fru Björk på veckans vardagsmiddag. I mitt förra inlägg, från den 23/2 2019, nämnde jag att vi och våra goda vänner familjen Björk sedan några månader har startat en trevlig tradition med att bjuda varandra på vardagsmiddagar. Upplägget innebär att vi bjuder över dem på middag en vardag ena veckan och så bjuder de över oss en vardag i veckan därpå. Det ska vara enkelt och otvunget. Ingen tävling. Fokus skall ligga på vardagsmat och att ha trevligt tillsammans under ett par timmar. Middagsmat lagar man ju vanligtvis ändå och då är det bara att utöka mängden lite så att det räcker till dem som kan komma. Som mest har vi varit åtta, nio personer då alla vuxna barn har deltagit, plus någon av deras goda vänner, men oftast är vi fem eller sex.

Idag bjöd vi på en asieninspirerad het kycklingsoppa och till efterrätt en delvis hemgjord semla.

Här är receptet på kycklingsoppan. OM du förväntar dig ett superdetaljerat recept med exakta mått är jag ledsen att jag kommer att göra dig besviken. Våra recept är baserade på att vi slänger ihop något gott efter eget tycke och smak av det vi har förberett eller råkar ha hemma. Ibland kan vi snegla lite i kokböcker och recept på nätet för att få lite inspiration men maten vi lagar, den lagar vi själva.

Men! Misströsten icke! Jag är säker på att du kan laga minst lika god mat som vi utan att följa detaljerade recept. Se recepten i den här bloggen som inspiration och tips, sedan får du laga det du vill och hur du vill. Och kom ihåg: Den bästa hjälpredan i köket är dina egna smaklökar! Smaka, krydda lite, smaka av, balansera lite, smaka och smaka och smaka tills dess du är nöjd.

Ingredienser jag använde till ca 10 portioner (vill du laga färre portioner är det bara att skala ned mängderna):

  • 1 kg kycklingfiléer, skurna i 2 x 2 cm stora bitar
  • 1 squash, skalad och skuren i cm-stora tärningar
  • 2 knippen salladslök, tvättade och skurna i småbitar
  • ca 500 gram färska champinjoner, tvättade och skivade
  • Ca 7-8 cm riven färsk ingefära
  • Ett par strimlade morötter
  • En röd paprika i småbitar
  • ca 2-3 liter vatten
  • 4 hönsbuljong tärningar
  • En liten stark chili (utan kärnor) eller en halv tesked chilipulver
  • 3-4 matskedar fisksås
  • 2-3 teskedar sesamolja
  • ca 1 deciliter japansk soja
  • 2-3 teskedar torkad koriander eller ett knippe färsk
  • Salt och svartpeppar

Så här gjorde jag:

  • Börja med att koka upp vattnet och tillsätt buljongtärningarna
  • Under tiden buljongen kokar upp kan du skära upp kycklingen och grönsakerna, chilin och riva ingefäran
  • Lägg i kycklingbitarna och låt sjuda några minuter tills kycklingen är genomkokt
  • Lägg i squash, champinjoner, paprika, morötter och hälften av salladslöken (den andra hälften lägger du i soppan precis innan servering). Låt koka upp och sänk värmen så att soppan sjuder stilla.
  • Häll på mer kokande vatten om du tycker det är för lite
  • Krydda soppan med ingefäran, ungefär hälften av fisksåsen, sesamoljan, sojan och lite av koriandern (spara lite att garnera soppan med innan serveringen). ta i lite i taget och smaka av!
  • Tillsätt mer av kryddor, soja, olja, fisksås och smaka av.
  • Fortsätt smaka av och balansera kryddor m.m. efter tycke och smak
  • Tillsätt salt och peppar lite i taget och smaka av tills du tycker att det är gott och är nöjd.

Servera soppan rykande het, gärna med ett gott bröd till eller med nudlar av valfritt slag som du har kokat vid sidan om soppan enligt instruktionen på förpackningen. Vi drack vatten och ett glas kall IPA från Poppels bryggeri i Jonsered.

Till dessert – en semla! Vad annars i dessa tider?

Vi köpte en påse med 8 färska semlebullar på ICA och gjorde egna semlor. Mycket godare och billigare än ”köpesemlor”! Så här gjorde vi:

Ingredienser till fyra semlor:

  • 4 semlebullar
  • Ca 100 g mandelmassa
  • 1-2 matskedar vispgrädde till mandelmassan
  • 1 deciliter vispgrädde att vispa
  • ett uns vaniljsocker till vispgrädden
  • 1 tesked florsocker att pudra locket med

Så här gjorde jag:

  • Skär av ett tunt lock från toppen av bullarna
  • Gröp ur bullen med en kniv, motsvarande en stor rågad matsked
  • Blanda urgröpet, med den rivna mandelmassan och en matsked ovispad grädde. Använd en vanlig gaffel och mosa allt i en skål. tillsätt mer grädde tills du får en smidig smet som inte är för lös.
  • Lägg ned smeten i hålet i bullen.
  • Vispa grädden och lägg en klick på mandelmassan i bullen.
  • Lägg på locket högst upp och pudra med florsockret.
  • Ät och njut!

Smaklig måltid!

Publicerat i Recept, Vardagsmat | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer